2013-10-19

Jag ser dig, hoppas det är OK?

Var och handlade på affären på den här sidan av älven. Har varit krasslig ett tag och det har blivit ebb i kylskåp och skafferi. Inget konstigt alls. Det är del av vår vardag numera.

Men det fick mig att fundera.

Det sägs att ögonen är själens spegel. Själv tycker jag att ögon är lite obehagliga. De är som djupa brunnar och gudarna vet vad som finns därunder ytan.

För ett tag sedan var vi på väg från stugan och stannade för att äta på ett snabbmatsställe på kusten. Stället var blankt och välstädat i starka färger. Maten var sisådär men innan vi åt måste vi beställa maten först. Snabbmatsställen har numera väldigt effektiva beställningssystem. På vissa kan man till och med beställa maten vid dörren och sedan ställa sig i kön. Snart borde man kunna beställa innan man ens blir hungrig eller ens är på stället men vi är inte riktigt där än idag. ...tack och lov.

Nåja, vi var nu inte en bit in i framtiden utan på ett helt vanligt hamburgerhak av idag.

Men servicen när vi beställde var inte särskilt mänsklig. Tjejen bakom den höga halvväggen tittade på mig, sa ett kort hej och fortsatte sedan med sitt bakom väggen. Så jag stod kvar och väntade på min tur. Det tog inte så lång tid. Hon tittade upp på mig och sa hej igen, varpå hon fortsatte med sitt igen. Jag hejade och stod förvånat kvar.

Tredje gången hon hejade tittade jag förväntansfullt på henne, redo för att beställa i rödaste rappet. Ögonblicket gick snabbt över och hon fortsatte igen. Tittade mig om efter en skylt med instruktioner för beställning, men hittade ingen. Hur skulle man beställa?

Hon sa hej för fjärde gången och nu försökte jag med frågan om det var min tur. Det verkade förvåna henne. Visst var det min tur, så efter lite komplikationer så fick vi våra måltider. Det var bara frågan om att beställa tillräckligt specifikt. Det räcker inte att be om en liten hamburgare längre. Det tog bara en liten stund att klura ut vilka alternativen var och sedan bara säga javisst vid rätt tillfälle. Fortfarande hade tjejen dock inte tittat på mig. Hon var upptagen med att spänna ögonen i sin värsta rival, tjejen vid pommes frites-fritösen. Arbetet bakom halvväggen var laddat till max och lika effektivt. Vår mat blev färdig på nolltid, och tjejen i kassan såg faktiskt på mig när hon tog betalt, men lillan såg hon aldrig, inte ens när lillan tydligt och väl artikulerat... Hon hojtade, men tjejen tog ingen notis, bara. Vi fick maten och den gick ner fint också, men personalen var troligen robotar. Hade vi haft mer tid på oss hade jag kollat, tro mig. Sånt gör en alltid nyfiken.

Det var den här episoden som dök upp när jag handlade frukt och annan frukostmat nu ikväll.

Tjejen på snabbköpet tittade sorgset på mig där hon satt i kassan, men sken professionellt upp när hon tittade på mig. Hon hade ett vackert leende och det var helt naturligt äkta. Jag sa ett tyst hej som svar åt henne och tittade ner i börsen för att ta fram kortet.

Just i det ögonblicket kom minnet av hamburgertjejerna tillbaka, så jag tittade upp på tjejen i kassan och bad henne om ursäkt. Hon undrade varför jag gjorde det. ...och hennes ögon tittade fortfarande rakt på oss, pappa och dotter i färd med att köpa frukost. Hon såg oss båda två.

För att det inte är särskilt artigt av mig att inte titta på den jag pratar med.

2 kommentarer:

  1. Det är så lite som gör det i samspelet mellan två människor, en blick, ett leende eller det motsatta, frånvarandet av ett leende kan förändra ens sinnesstämning. Vi kan göra mycket med väldigt lite och på ett sätt som inga maskiner eller robotar nånsin kan (hoppas jag).

    Tyvärr kanske många tvingas in i ett robot-beteende av den påtvingade ekonomimodellen som styr världen, en modell som bara kan räkna i kronor och ören.

    SvaraRadera
  2. Det behövs inte mycket för att bryta den omänskliga modellen. Men det behövs inte mycket för att den ska få dominera heller.

    Vi är nog alla fångar i pengarräknarmodellen, åtminstone i någon utsträckning.

    En människas begär är närmast omöjliga att tillfredsställa, har det sagts, men där ligger just möjligheten. En människas behov är nämligen enkla att fixa numera. Just därför finns det mer utrymme för mänskliga handlingar som inte kostar något.

    I ett informationssamhälle är uppmärksamhet en bristvara. Är det brist på något i samhället går värdet upp på det, eller hur? Så om man vill se saker lite annorlunda så skulle man kunna säga att varje människa, även de med lite pengar, sitter på en förmögenhet i oanvänd uppmärksamhet.

    Är det inte dags att investera lite i vår omgivning?

    Fast det är ju klart... Det vore ju lite hädiskt mot den religion som det här landet har som sin. Man kanske inte ska göra mammon ilsken i onödan?

    SvaraRadera