Tänkte prova att skriva av mig det. Inget annat har ju fungerat.
Var börjar man?
De andra i gruppen hade kollat på en mängd naturliga språk och plockat bitar här och där. Målet var att få till ett så enkelt språk som möjligt. Jag minns långa mailing-list-diskussioner om fördelar och nackdelar med olika konstruktioner. Nästan alltid brukade man landa på något som var ganska lika barnspråk. Det var ju ganska logiskt med tanke på att de flesta av oss lär sig språket som liten. Dessutom har barns språk inte hunnit få grammatiska krångligheter. Det är så vi vuxna också pratar på ett språk vi inte lärt oss än.
Utan att gå in på allt för mycket detaljer så valde vi i gruppen att ord i det lilla språk vi försökte skapa skulle vara korta. Barn pratar gärna i ord som bara har två stavelser. Det gör vi vuxna också, tänk bara på hur smeknamn väljs. De har nästan alltid två stavelser, även om personens riktiga namn bara är enstavigt.
De andra i gruppen blev glada den dagen när jag presenterade min egen lilla idé för dem.
Jag hade suttit och funderat på tangentbord för skrivmaskiner och datorer. Bland de funderingarna hade jag kommit fram till att det hade varit enklast om man istället för en massa olika tangenter, en för varje bokstav, istället hade en tangent för varje segment på bokstaven. Om man utgick från segment på samma sätt som med digitalsiffrorna på en miniräknare så kunde man klara sig med mindre än tio tangenter.
Först tänkte jag att man skulle klara sig med sju segment, men det blev aldrig bra. Det var först när en annan form dök upp som idén blev användbar. Om man ser på en miniräknares åtta som en stege med tre steg så blir kanske min förklaring begriplig. Tänk er ett segmenterat tecken som verkligen ser ut som en stege. Den har bara två steg men istället tre linjer som står upp på varje sida.
Ett annat sätt att beskriva grundformen är som en mittre kvadrat med två ben och två uppsträckta armar.
När jag presenterat grunden till ett alfabet kom fler idéer ganska snart från de andra. Det tog bokstavligen bara timmar.
Den centrala kvadraten kunde ta hand om vokalerna. Genom att ta bort ett av segmenten så fick man fyra olika varianter. Fyra vokaler, tyckte en i gruppen.
Lägger man till ett av de övriga fyra strecken, armarna och benen (som de kallades inom gruppen), så blev det konsonanterna.
En tredje funderade vidare och konstaterade att om vi använde oss av mitt segmentalfabete och de ovanstående idéerna så skulle vi inte få särskilt många bokstäver. I själva verket var hon mycket bekymrad när hon förklarade att det bara skulle bli fyra vokaler och 16 konsonanter. Hur skulle det kunna räcka?
Nästa medlem i gruppen gick dock vidare med funderingarna och gjorde vissa antaganden på vägen. Barn talar gärna med öppna stavelser. Det betyder att det inte finns konsonanter både före och efter vokalen. De flesta barn tycks börja med stavelser som har konsonanten före vokalen. Så om han kombinerade två öppna stavelser till ett ord och multiplicerade med antalet konsonanter och vokaler så räknade han ut att det skulle finnas 4096 sådana ord.
Det räcker långt, var den samstämmiga kommentaren från många i gruppen.
Här föll en av gruppens tidigare tankar in utan att det ens diskuterades. Man hade plockat en hel del från språkgrupper som lägger till stavelser före eller efter ordstammen. Exempelvis använder sig det afrikanska språket swahili av den sortens konstruktioner. Vi hade sextiofyra olika stavelser att lägga till ordstammarna (16 gånger 4).
Samma medlem som tidigare räknat på antalet ord återkom kvickt med lite fler tal för oss att fundera på. En ordstam med en förstavelse var en av 262 144 kombinationer. La man till ytterligare en förstavelse så blev antalet kombinationer istället 16 777 216, nästan 17 miljoner alltså. Ni får själva räkna ut hur många kombinationer man får med tre förstavelser. Det är många.
Bokstäverna skulle alltså räcka.
Ett tankfullt inlägg drog oss ett tag åt ett helt annat håll. Om vårt språk klarade sig med bara fyra vokaler och sexton konsonanter så skulle vi ha ett alfabet som var väldigt abstrakt. Och om språket hade öppna stavelser med en konsonant före vokalen så kunde man spegelvända och vrida tecknen åt vilket håll som helst. Det betydde att en som var van att skriva på arabiska eller japanska skulle kunna fortsätta att skriva på samma sätt. Jag som är son till en kalligraf satt länge och funderade på hur olika kulturer skulle skriva krumelurerna vi klurat ut. Särskilt nyfiken var jag på japanerna och araberna.
Det var när vi diskuterade hur orden i språket skulle väljas som tragedin var framme.
Gruppen hade bildats av ett gift par. Om jag inte missminner mig så var de från någonstans i asien. En dag tystnade deras inlägg och vi reagerade alla på det. De hade mycket aktivt deltagit i arbetet och plötsligt kom ingenting från någon av dem. Först efter tre veckor kom en sorts besked. Från det ena av parets epost-adresser kom ett kort meddelande. Brevet var skrivet av en advokat som representerade dödsboet.
Sorgen och förlusten tog luften ur gruppen. En efter en tog farväl till gruppen och återgick till sina vanliga liv utan det lilla språk som vi försökt skapa. Till sist var det bara tre kvar. En av de övriga, en indonesier tror jag, tog reda på mailing-listan och avslutade den. Det var det sista jag hörde från gruppen och det är länge sedan nu.
Vi hade diskuterat orden och lutat åt att samla in dem från naturliga språk. Ett exempel hade varit leksaken jojo. Det ordet passar in på mönstret konsonant, vokal, konsonant, vokal (kvkv). På samma sätt skulle man kunna lägga till ord efter ord tills man samlat ihop de lite över fyratusen som kan skrivas med alfabetet.
Vi hade också börjat samla förstavelserna, prefixen, när olyckan var ett faktum. En lite ovanlig detalj var att vi hade sexton ental för att kunna räkna i olika talbaser (inklusive dussin och hexadecimal). Ett gammalt system för att säga siffror gjorde det också enklare att komma ihåg långa tal. Varje konsonant var samtidigt ett ental. Genom att lägga till vokaler kunde man skapa fraser som betydde tal. Dessutom var konsonanterna siffror i sig. Om det bara stod en följd av konsonanter så var det helt enkelt tal. Ord skulle ju växla mellan konsonanter och vokaler.
Siffrorna tog upp en fjärdedel av prefixen, men de kunde också användas för att ange riktning genom att dela av en cirkel i sexton delar.
Dessutom fanns det pronomen. Han, hon och den kompletterades med det. De tre förstnämnda var levande medan det fjärde skulle användas för maskiner och andra ting som inte levde. "Den" var användbart för att ange om man inte visste om det var manligt eller kvinnligt, eller om det var både och.
Det såg ut som om även prefixen skulle räcka (även när vi lagt till prepositioner, konjunktioner och annan logik) men vi kom aldrig så långt i vårt arbete. En bilolycka kom i vägen, helt enkelt.
Under de år som gått sedan dess har jag ritat på en enkel skrivmaskin där åtta fingrar skulle trycka ner var sitt segment och sedan hoppa vidare till nästa teckenposition. Ett försök till västerländsk skrivstil med det lilla alfabetet har det också blivit. Om vi blivit klara i vårt arbete kanske man till och med hade fått alfabetet lagt bland de många tecknen i unicode-uppsättningen. Det är ju bara tjugo tecken, trots allt.
Dessutom är vårt lilla språk något som återkommit som en skugga här och var i mina science-fiction noveller. Ni som läser min blogg har redan träffat på dem i Björns yurta. Det är vårt alfabet som täcker stora delar av inredningen.
Med det här inlägget på bloggen så försöker jag lämna drömmen om att skapa ett litet hjälpspråk bakom mig. Just nu försöker amerikanerna att genomdriva engelskan som det språk alla ska lära sig och kanske de lyckas med det. Själv hoppas jag än idag att ett enkelt litet språk kan kondenseras från världens naturliga språk och sedan sprida sig från en människa till en annan, både i verkligheten och på nätet. Vi förtjänar alla att förstå varandra, oavsett modersmål. Engelska tränger som en gökunge ut andra språk istället för att vara ett hjälpsamt verktyg.
Men jag är för underlig för att vara annat än en ensamvarg och därför tämligen olämplig att leda andra vidare på vägen till ett andra- eller tredjehandsspråk som skulle fungera för hela världen. Dessutom börjar mitt huvud bli för stelt för att kunna vara till nytta.
Men jag hoppas ännu få lära mig.
- - -
Mat
Äter vid datorn, trots att jag egentligen inte borde. Är orolig för att stänka eller spilla något. En liten kastrull med pilsnerkorv står på en ensam induktionsplatta en bit bort. Det är inte roligt att laga mat när man är ensam. Men man måste ju äta också.De följande exempelfraserna finns inte ännu. De är just exempel för att kunna visa er något.
noheMene Den stora bokstaven är för att visa betoning.
no = inte
he = han
mene = Färdas (gå, springa, cykla, köra bil, etc.)
Han åker inte.
konoheMene
ko = fråga
Ska han inte åka?
Mess
Nästan alla mobiler försöker gissa sig till vad du skriver medan du gör det. Med dagens system är det en fördel att dela upp fraserna i pyttesmå bitar med mellanslag överallt. När språket istället klumpar ihop bokstäverna till fraser så blir gissningarna svårare att göra. Det blir ett större program för att hantera text men det är inga svårigheter att göra så, rent tekniskt. Det större programmet behöver göra lite mer, bara. Det behöver inte bara hålla reda på enskilda ord utan skulle föreslå fortsättningar på den fras du påbörjat istället. Ditt meddelande skulle få plats med mer eller så skulle du svara snabbare. På en pekskärm skulle du skriva med färre tangenter som alltså skulle vara större och därför lättare att pricka med fingret. Om man skulle vara riktigt fiffig skulle man kunna mata in meddelandets text med dasher eller liknande. Då skulle man inte ens behöva finna rätt bokstav på skärmen, bara zooma in resten av meningen.Eftersom det lilla språket skulle fyllas med ord från alla möjliga naturliga språk och skrivas med samma enkla alfabet överallt, så skulle du lika lätt skicka ett meddelande till din bästis i samma klassrum som till trädgårdsmästaren på hotellet du bodde i senaste semestern.
Handla och byta
Språk som breder ut sig gör det för att det tillåter folk att handla med varandra. I områden där grupper av människor talar olika språk brukar man ta till ett tredje språk som bägge förstår men bara använder som verktyg.Idag är internet en öken med några få oaser. När du går runt på nätet så träffar du ytterligt få andra. Webshopen med de snygga kläderna har inga synliga kunder. Hemsidan med mobiler och annan elektronik är lika tom den. Det är bara några skumma barer (exempelvis twitter och facebook) som låter dig träffa andra och då bara för att kunna tjäna pengar på dig genom reklam och osynliga marknadsanalyser.
Men så kommer det inte att se ut för all framtid. Just nu kan företagen tjäna pengar på att internet är så ödsligt och samtidigt hålla ett öga på sina kunder för hemliga organisationers räkning. Den vägen uppmuntrar dig att bara lära dig ett språk och därmed aldrig hitta allt det vackra som sägs på andra. Skulle det inte vara roligare att ta till ett litet nödspråk när du utforskar nya kulturer och lär dig nya och kittlande främmande ord, tro?
De vänner du skaffar dig utomlands kanske hänger kvar via mobilen resten av livet. I Finland säger man om den nyckfulla kärleken att "man vet aldrig vilken gren djävulen sitter på". Att översätta ord som "rakkaani" till svenska via engelska blir nog aldrig bra. Det är tur att min älskade inte behöver översätta det ordet.