2013-11-14

Tyst är huset "'

Ibland började historien med någon som satt i skräddarställning på kanten av en madrass med ett täcke över sig för att det var kyligt inomhus. Brevid på en liten brädbit stod en enkel teskål med ännu varmt afrikanskt rött te, ett halvätet äpple och en nu alldeles tom pillerkarta. Ett mjukt dån strålade från kaminen i rummet bredvid. Ett varmt andetag dansade runt i varje vrå. Det knaprade tyst på den torra björkveden och virvlade vidare med ett väsande ner i eldrörets mynning för nästa varv i dansen. Kannan, som bara njöt av de varma gasernas entusiasm, stod stillsamt sjudande kvar överst. Morgonen sov ännu inne, men därute virvlade decembernatten stjärnklar och kall. Snön lekte tittut över det lilla takfönstret i det upphöjda rummet. Norrskenet böljade grönt över himlahavet.

Lakki lyfte huvudet. Öronen stod rätt upp på den lillan hunden. Den lyssnade efter något, men vad?

En aning motvilliigt byttes ordbehandlaren och de sorterade minneslapparna för artikeln mot ett skrivbord med tom antracitgrå bakgrund. Där fanns de gamla och slitna verktygen passande en föredetting till hacker.

Ena handen sträckte sig redan efter headsetet medan den andra greppade snabbval för mer än ett program. Det hade tagit åtskilliga nätters nattvandringar att montera utrustningen ute bland träden. Ingen ställer frågor när man har konstiga saker för sig på nätterna, åtminstone inte om man gör det rätt. Om de är maskerade som exotiska vindspel och bambuflöjter så underlättar det också.

Lakki steg upp och satte sig bredvid mig på det mjuka golvet. I vanliga fall sov han som en stock på olika platser. Det var som om han utövade en hundvariant av feng shui och på så sätt anpassade sin qi för det unika i varje natt. Naturligtvis fick han inte sova hos matte eftersom hon höll hårt på regeln att hundarna inte fick vara i sängarna, trots att hela rummet kunde ses som en enda stor säng. Den äldre hunden låg oftast vid dörröppningen som en pliktskyldig krigsveteran på vakttjänstgöring. Det var hans plats och där fick ingen spoling försöka klämma in sig. Vakten sov på passet i natt, men det gjorde inte hans yngre kollega.

Sensorerna visade inget konstigt men unghundens ängsliga uppmärksamhet fick mig att köra diagnostiken bara för att vara på den säkra sidan. Sensorerna fungerade som de skulle och samlade in data om de små förändringar som uppstod när universum rörde sig. De kände hur vinden blåste runt kullen, varifrån den kom och vart den for. I natt kom den från väst och böjde av mot nordost med bara lite turbulens kring de stora träden. De kände spåren av värme och rörelse. Spåren från stadens villor följde alltid med när det blåste från det hållet. De såg vågorna där paketen fraktades mellan givna adresser över mångahanda vägar. Det var mest underhållstrafik och backuper vid den här tiden.Till och med trädens nätverk såg de även om de inte förstod så mycket av det. Kunnandet fanns inte hos så många än och de som visste hade gärna vetat mer. Hursomhelst kunde Intrycken ses på skärmen framför mig. Utrustningen fungerade in i minsta detalj, för daemonerna och mig verkade allt vara i sin ordning. Men Lakki makade sig närmare utan att sänka öronen.

Det var tyst.

Visst dämpade huset ljuden utifrån rätt väl eftersom det hade två skal och vinden var inte särskilt stark heller. Men det var för tyst ändå. Det knappt hörbara ljudet när Luffe satte sig upp bakom mig bröt tystnaden så brutalt att det nästan gjorde ont.Veteranen var klarvaken och fullt stridsberedd utan att hetsa upp sig i onödan. Han hade varit med på åtskilliga viktiga uppdrag i sina dagar och visste bättre än att röja sig genom oförsiktiga rörelser. Om någon kunde röra sig tyst så var det han. Men naturens ljud var helt borta kring huset så till och med hans rutin kom till korta i den extrema tystnaden. Nu satt han med öronen vidöppna han med.

Ett vedträ gled ner i eldröret med ett konstigt kluckande. Veden skulle räcka en stund till. Ljudet från vedpinnarna när de brann bort nedtill och sedan dunsade ner i askan i botten av eldröret, det var så man visste att allt var som det skulle. Så länge pinnarna trummade mot askan behövde man inte göra något med kaminen. Det var ett av de där ljuden man inte registrerar innan det försvinner. Nu stod det istället helt naket i tystnaden. Men bägge hundarna struntade fullkomligt i det. De lyssnade efter något helt annat. Något jag inte kunde höra alls.

Den mörkgrå skärmen täcktes delvis av en svart ruta. Fingerminnet hade varit snabbare än tanken och startat signalprocessorn. Det satt två dyra och mycket känsliga mikrofoner just under taket vilka bara användes med videotelefonen. Nu var bägge aktiverade och analysprogrammet kördes redan. Sensorerna därute registrerade fortfarande den kalla vintervinden i såväl sekundmeter som decibel. Hade signalprocessorn fått det som inmatning hade det varit rena fyrverkeriet. Nu var rutan helt svart. Med en ansträngning kunde jag höra min älskades lugna andetag men mikrofonerna i taket hörde inte det. En hand som glider över ett tangentbord skulle varit fullt synligt, troligen som en blå fläck, men hur avancerade de än var så hörde de absolut ingenting förrän ett stråk av grönt målades på vänstra kanten av den svarta rutan. Det var Luffe som morrade och nu stod raggen rakt upp på hans rygg.

Det fanns ingenting där.

Månskenet lyste in i köket och eldröret lyste upp taket ovanför. Det var inte mycket till ljus men än var mina ögon inte för gamla. Bägge hundarna lyssnade på helspänn och tittade in i dunklet en bit ifrån kaminen. Det gick att se rummet åt det håll de tittade, men det fanns inget där som inte skulle vara där.

Plötsligt kände jag en hand på min axel och hjärtat hoppade nog över ett slag innan jag förstod att det var fruns varma beröring.

"Varför sover du inte?"

Hon tittade på mig med en konstig min. Med hennes ord kom alla ljuden tillbaka. Vinden ven utanför. Kaminen dånade doft och veden sprakade i eldröret. Skärmen placerade ljuden med regnbågens kallare färger i två dimensioner i den tidigare så svarta rutan.

Luffe vandrade över till sin matte och hälsade henne med nosen innan han återvände till sin plats vid dörröppningen. Lakki la sig ner bredvid min madrass, fortfarande med öronen rakt upp som parabolantenner.

"Nå?"

"Det var..." började jag men kände mig lite löjlig. "Det var nog bara hundarna som hörde något därute."

"Kom och lägg dig nu, älskling. Jag fryser lite."

Bytte tillbaka till skrivbordet för artikeln och stängde av skärmen. Den varma andedräkten dansade kring kaminen igen, men jag var ändå alldeles iskall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar