2013-12-06

6. Söderut och österut

Det var ganska länge sedan nu. Kören som jag deltog i sjöng afrikanska sånger i kyrkor i grannskapet. ...och ganska långt bort också. Vi tyckte om att sjunga och gjorde det rätt bra också. Vi sjöng jämt. En av resorna hade vi sjungit i en kyrka utanför go'a Göteborg och var på väg hemåt med spårvagn. Vi kunde inte ens hålla oss där utan bjöd spårvagnspassagerarna på en extraföreställning helt spontant. Vi började tyst men uppmuntrades av de övriga att öka volymen. Till slut var det en kille som fått nog.
Mannen i fråga gick fram till föraren och undrade om inte hon kunde få oss att sluta sjunga. Hon beklagade och sa att det var fullt lagligt att sjunga och det var ju synd att sluta när det sjöngs så bra.

Jag satt längst fram och hörde alltihop.

Tyvärr hindrade det inte mannen att gå vidare till nästa instans, det vill säga vår körledare. Han framförde sitt önskemål och gav vår kvinnliga ledare rynkad panna. Hur skulle hon göra nu?

Mannen var klädd i slitna jeans och jeansjacka och hade antagligen druckit en del starkvaror den kvällen. Dessutom var han inte helt smidig i sin diplomati utan domderade för att få sin vilja genom.

Det var då som någon, vet inte vem, fick ett snilledrag. Det började lite tyst längst bak i den ledade spårvagnen och fick snabbt fäste bland oss andra. Han blev ganska vresig innan han gjordes uppmärksam på vad det var vi sjöng.

Han tystnade mitt i ett skrålande utbrott och stod där stum ett bra tag och bara lyssnade på när vi sjöng en afrikansk sång om att vi skulle spela med änglarna. Ni fattar, eller hur? Änglarna. Någon av oss hade upptäckt hade upptäckt att han hade en blåvit halsduk och helt sonika chansat på att han var en supporter. ...och det var han sannerligen. När vi avslutat ett extravarv av sången stod han fortfarande tyst i mittgången och tårarna rann på honom. Han var helt klart rörd av det han just fått uppleva i en spårvagn av alla ställen. Det var tyst som i kyrkan innan han slutligen applåderade och fick övriga passagerare med sig i hyllningen.

Sedan lärde han oss kampsånger för stadens änglar och vi skrålade allihop. Hela spårvagnen var en enda stor kör som blandade afrikanska sånger med supporterskrålande. Det var fan magiskt. När vi klev av så satt till och med föraren med tårar i ögonen och tackade oss för en fantastisk kväll.

Och jag minns det än. Sista sången vi sjöng innan vi i kören klev av var "befria Nelson Mandela". Han satt i husarrest då och nu finns han inte bland oss längre. Vila i frid, herr Mandela.

Det finska självständighetsfirandet blev lite avslaget för mig, kan jag säga. Det brukar inte bli så mycket ändå, men jag är ju inte helt finne, ju. Något måste man klämma till med för att fira ens egna rötter. Och det brukar det bli. Ett stolt men stilla firande av finnens nationalsjäl av ett sjuhelvetes djävlaranamma (fast vi stavar det bara sisu) som bara spätts ut lite av min svenska uppväxt. Inte riktigt det ena och inte fullt det andra heller, men fullt ut lycklig över det jag är.

Vill inte byta det mot någon annans liv, inte ens på sorgliga dagar som den här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar