2013-10-24

En aningens osund meditation "'

Sjuk igen. Det var nästan väntat. Tas man ner av den ena sjukdomen så är det lättare att dras med av nästa. Hoppas bara att virusen inte står på kö. Är sjukt less på att ligga.

Det går visst att se en silverkant på alla åskmoln och här finns faktiskt något att glädja sig över. Nej, det är inte roligt att må dåligt. Så knäpp har jag inte blivit än. Men madrassen, som verkligen fått bekänna färg den senaste veckan, fungerar över förväntan. Lederna brukar bli sega och stela när man ligger sjuk men det känns faktiskt bra nu, trots många sovtimmar.

Passade på att söka lite på nätet efter idéer till mitt hem. Vad annars kunde jag göra?


På en hemsida för meditiationshjälpmedel (otroligt nog) beskrevs en lagom sittplats och vilka inköp som behövdes. Det ideala var att ha två kuddar. Den ena stor, fyrkantig och platt. Den andra rund, men mindre och högre. Den platta såg ut lite som fotänden på min shikibuton (madrass) medan den andra helt enkelt var en rund kudde fylld med boveteagnar. Den senare var tänkt att lägga under rumpan när man sitter i lotusställning. Benen vilar på den större kudden.

Så här sitter jag nu med tangenbordet på täcket i knät och den stora makura-kudden som varit oanvänd länge under rumpan. Få se hur det fungerar. Om det känns bra kommer jag automatiskt att använda rumpkudden. Om inte så kostar det inget extra att prova. Det enda som behövde hämtas hem var idén. När nu det är gjort så är det bara att låta kroppen bestämma.

Vad mer?

Surfade in på ett hifi-forum där det händer intressanta saker ibland. Medan jag läste inläggen i medlemsdelen så spelades skivan "Hounds of love" av Kate Bush från skivsamlingen här hemma. Den har följt mig genom livet och håller än, särskilt när den nu glider ut ur ett par bra högtalare. Den kommer troligen att spelas fler gånger i framtiden, men hennes senaste (inte hundraprocentigt säker nu när jag tänker efter) skiva är också bra. "50 ord för snö" är lugnare och rent av meditativ. De mer utflippade röstljuden från ungdomen är ersatta av en väl sammanhållen och mjukare kvinnlig stämma. Hon är ju äldre hon också.

På medlemssidorna kryllade det av byggprojekt och funderingar på sådana. Det är en tjurskallig samling ljudnördar som försöker hitta det optimala ljudet för just deras favoritartister. Det ena systemet är kraftigare än det andra och ibland känns det som om de har ljudet som drog. ...eller om det är elektroniken, kanske? Imponerande är det i alla fall, även om det ibland känns lite hämtat från science-fiction-böcker. Det är väl just det som fascinerar. Inte lika mycket som musiken, men nästan. Som att stå och titta på en Finlandsfärja i hamnen. De ser nästan obegripligt stora ut. Att båten styrs med en liten ratt av en enda man ger en nästan samma overklighetskänsla. Hur ska man annars se på en ljudanläggning för hemmabruk som behöver egen elcentral?

Ibland är det lugnande att se hur stora planer istället krymps till mer lagom skala. Ibland till och med till min lilla skala, även om det är mer ovanligt. Mina högtalare, som av många ses som väldigt biffiga för att vara kopplade till en dator, är annars i gosedjursklassen på det här forumet. De skulle minst kompletteras med fyra bashögtalare och tillhörande elektroniska delningsfilter och effektförstärkare på det. Några hundra watt, bara.

Lite underligt är det allt med tanke på att lillan inte kan sitta kvar i rummet om jag skulle vrida volymen längre än halvvägs. Kate Bush låter helt fantastiskt även utan mer att kräma på med. ...eller Barbie, för den delen.


Det var fullbordat. Människans allra mest mardrömslika underverk stod klart i sin enkla och underbara galenskap.

"En grå boll med kraften av sju solar och ändå ingen skugga", tänkte skaparen av det fantastiska bygget där han satt i tomma rymden med bara en tunn miljödräkt som skydd mot rymdens sjudande nakenhet. Det hade behövts så mycket vetenskap för att skapa detaljerna och ännu mer religiös fanatism. Han var själv ett bevis på det. Arkeologer hade fått söka i årtusenden efter den lilla blå planet där planen först hade slagit rot och som troligen också förstörts av av den. Bland ruinerna hade utgrävningarna pågått länge och alla framsteg till denna dag fått användas för att finna och isolera det man kommit dit för. När sedan de få cellfragmenten levererats till nästa grupp av forskare hade de tagit vid med ännu mer kunnande, både uråldrig och nyupptäckt.

Han hade fötts några år senare, när processen äntligen hade fungerat. Hans tid i livmodern hade inte varit enkel och han hade gått till den store anden precis som sina kullsyskon om det inte hade varit för oväntade parametrar som aldrig betraktats som viktiga.

I många decennier diskuterades det om det eventuellt fanns biologisk kontamination i hans gener men om så var fallet så kunde det inte avgöras, trots upprepade tester. Den kvinnliga övervakaren misstänktes för allehanda inblandning men allt man kunde enas om var att hon hade överträtt sina befogenheter genom att sjunga. Straffet hade blivit högst kännbart för henne men ända till sin död hade hon hållit huvudet högt och vidhållit sitt val att sjunga som något viktigt. De ansvariga var dock av en helt annan åsikt och den officiella historieskrivningen stod fast. Han nynnade tyst hennes vaggvisa för sig själv, oavsett vad makthavarna tyckte. Vem skulle höra honom här?

Det var skolningen som vände honom mot dem. Det han hade lärt sig av dem hade inte varit nog. Med bara de kunskaperna lagda till hans egna tankar hade arbetet med projektet aldrig blivit lyckat eller ens färdigställt. De visste inte bättre men de försökte ändå begränsa honom. Det eteriska hade smugits in av sabotörer, dissidenter och genom slumpmässiga möten under resan till det fjärran solsystemet där de sju stora stjärnorna snart skulle ta farväl.

Även här skulle det finaste maskinerna bevisa de senaste rönen bland forskare inom rumtidsvektorisering. Det var de som skulle fånga kraften hos de döende stjärnorna för att på så sätt ge kraft åt en ännu mer komplicerad maskin, som trots sin storlek bara skulle tjäna ett mycket litet fåtal människor. De övriga hade valts enligt det samlade mänsklighetens bästa kunnande. Det var bara han själv som kommit dit av egen förmåga. Det var ju tack vare honom som den avancerade konstruktionen var möjlig. De andra skulle rapportera experimentets förlopp och resultat. Rapporterna skulle sedan komplettera de sensorer som övervakade processen. Det rent mänskliga var ovärdeligt, trots aatt sensorerna rent tekniskt gjorde ett bättre arbete med att både registrera och samla in de ofantliga mängderna av data. Trots all teknik var det ett experiment som beörde det mänskliga psyket.

Årtusenden av introversion och djuplodande undersökningar hade lett fram till sökandet av det rent gudomliga inom det omedvetna. Man hade funnit att det fanns och att det fanns där man trodde att det skulle finnas. Svårigheten låg i att förstå hur människans numera så avancerade men ändå så smärtsamt separata medvetande var kopplat mot universums enorma evighet.

För skaparen av den grå planeten fanns inget tvivel på att maskineriet en gång för alla bevisa hur det lilla och det stora satt samman. Han hade alltid känt det inom sig utan att kunna sätta proben på det. Den stora anden visste att han hade försökt. Det visste också de äldre och de som tittade inom sig utan ögon. De hade väglett honom så länge nu genom hjärnans mysterier, bara för att göra honom nyfiken på det han hittade bortom deras kunskap. De hade inte kunnat följa honom den sista biten av vägen, men fastän han vandrat ensam fram mot svaret så hade han nått ända fram.

Det var här, i rymden mellan de sju döende som hans arbete, hans livslånga strävan, hans förintande mani, måste slutföras. Här, i den de sju stjärnornas gudomligt gemensamma gravitationsgeometri fanns det enda stället i Universum, för hela universum var känt nu, där hans maskin kunde fungera. Här fanns den enda plats där sinnets frid fanns på exakt samma ställe där den största och mest våldsamma kraften också skulle finnas.

När han mediterat färdigt och med en djupt gyllene frid i sitt inre gått genom alla detaljerna var han redo. Med en mjuk mental befallning på gränsen till önskan aktiverades miljödräkten och hans egenvalda isolering skulle avslutas med en kontrollerad glidning ner mot den luftsluss som ännu inte var synlig på den konstgjorda planetens yta. Då skulle frågorna finnas där i mängder och även rädslan. Ljudet av dunkande hjärtan skulle finnas där överallt.

Ändå fanns det ett pirrande inom honom. När stjärnorna var färdiga att förenas med den stora anden, inom bara en kort stund nu, skulle de mata hans maskin och låta honom uppleva sitt livs höjdpunkt.

Inuti den grå bollen fanns ingenting utom en dörr. Allt som drevs, drevs på avstånd via hyperrymden via organiska maskiner på planetens utsida. De var så små att de knappt sågs med blotta ögat, men de fanns där.

En efter en började de kallade dyka upp på bestämda punkter på insidan av den grå sfären. Geometrin var vald så att ingen förstärkning av hans röst skulle behövas. Även om de stod nästan en kilometer bort från honom, till synes hängande från taket, skulle de höra honom utan problem. Några hade faktiskt valt att inte vistas så nära andra människor och därför skulle behöva tilltalas på så sätt. De var alla här för att de skulle göra ett bättre jobb med sina sinnen än några andra, men de behövde ändå inte ge upp sin filosofi. Storleken på sfären var tillräckligt stor ändå. Radien hade valts av helt andra anledningar. De parametrarna var dock lite svåra att förklara. Han skulle inte behöva göra det heller. De närvarande behövde bara ge sitt referensnummer i tur och ordning under en tyst uppräkning. Hans var det sista. Han följde uppräkningen och harklade sig tyst innan han höjde sin röst så att sensorerna skulle registrera honom enligt gängse etikett.

"Deltagare sjuttiosju. Konstruktör Ingvar Öhman, klon 440 av 1441, ende återstående. Det här är mitt hem." Det sista sa han långsamt och med eftertryck eftersom alla visste att hans födelseplanet för länge sedan rammats av ett stridsskepp och med planeten hade även de sista av de övriga klonerna förlorats. Han hade skolats då, och varit miljontals parsek därifrån. Men tomheten fanns alltid kvar, även om de andra klonerna aldrig blev annat än enkla universitetsprofessorer eller politiska koordinatorer. De hade ändå varit den enda familj han någonsin haft. Dammet efter alla dem fanns därute nu, på det svarta hav han kallade universum. Tiden läkte inte riktigt alla sår, men minnena ville han ändå inte göra sig av med. Och den grå bollen var det enda hem han hade numera så varför inte ta med sig dem hit?

Han omfamnade sina minnen och gjorde sig redo. Nu skulle snart sfären höras för första gången, och mycket riktigt så hörde han snart det svaga knäppet som informerade honom om att maskineriet stod redo och att de sju stjärnornas dödsdans börjat. Han kände systemet gå i drift kring sig och allt kändes som det skulle. Utrustningen sände blå blinkningar mot honom för att allt var som det skulle. Ett dovt dånande växte framför och ovanför honom. Först diffust som om det legat en ljuddimma runt honom men snart allt mer fokuserat och allt starkare.

Hans person skulle inte bara höra det utan uppleva det så naket och transparent som det gick att åstadkomma. Miljoner år av strävande hade inspirerat mänskligheten att bygga allt större och starkare, och allt mer återgivningstrogna ljudsystem. Den här grå bollen hade allt han kunde önska sig och han hade byggt systemet själv, med hjälp naturligtvis. Kraften från sju samtidigt exploderande superstjärnor reflekterades mot utrustningen på sfärens utsida och skulle där omformas till ett enda ljud som skulle fylla den instängda atmosfären fullständigt. Så fullständigt att ingen någonsin upplevt det förut. Ljudet slet i honom, lyfte honom och alla de andra bara några centimeter från sfärens yta, skar genom hans sinne och hjärta som guldindränkta strålar av renaste kärlek och förfäran. Volymen ökade exponentiellt och han visste att snart, bara inom några sekunder skulle den fulla effekten av de sju solarnas ljus samlas på den lilla, nu ultraviolettglödande planetens yta. Och då... Nej, nu...

Nu hörde han hur ljudet Aoum lät i tidernas begynnelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar