Klentrimret hade lastats av brevid vägen. Grundskruvarna stod på en lastpall nere vid landsvägen och det skulle ta flera vändor med cykeln för att hämta dem. Hoppas batteriet skulle räcka. Kunde inte lämna dem därnere över natten. Att det inte gick att leverera till rätt ställe. GPS? Bah!
De midjehöga stampade jordväggarna omgärdade en någotsånär jämn yta där klimatskalet skulle stå. Benen protesterade värkande efter gårdagens släpande och grävande när han högg in på att bygga fackverksbalkarna som ETFE-kuddarna skulle vila på. Plintskruvarna var begravda i jorden mellan murarna så att ingen skulle åka iväg med dem, men det hade varit mer jobb än han räknat med. Armarna och ryggen värkte också, men folien skulle komma senare i veckan så det fanns ingen större möjlighet att ligga på latsidan. Måtten på balkarna behövde inte vara sådär superexakta, men stommen måste tåla tyngden av snökanoner och styrkan av stormar, i värsta fall samtidigt, så slarv var inget alternativ. Vädret såg ut att hålla i sig så med lite tur skulle stommen bli riktigt bra. Tur var inget han brukade ha så han suckade och skred till verket. Var hade han lagt borrarna, tro?
Huttrande letade han sig ur tarptältet på morgonen. Det var inte kallt men han hade inte skyddat sig ordentligt mot solen i sin iver med balkarna. Han fick nog använda långärmat och ändå ta sig en siesta när solen stekte som värst. Huden skulle flaga av honom innan slutet av veckan, gissade han. Men redan låg flera balkar färdiga på planen innanför murarna, och fler skulle det bli nu när han klurat ut ett så effektivt sätt att få ihop dem på.
Dagarna fylldes med tungt arbete som sånär tog knäcken på honom. Särskilt ryggen och händerna tog stryk, och ordentligt med stryk fick de. Ändå var nätterna värst. Det var då demonerna dansade. Tältväven höll dem inte stången det minsta, men det skulle inte plastkuddarna göra heller. Om klimatskalet hade varit skelettet på en knölvalssångare så hade det kanske skyddat lite. Nu var det bara timmer, plåtar och bultar som sakta förbereddes på att få bära ett lager långsmala plastkuddar. Men balkarna sjöng redan dovt när han höll delarna i händerna och med knakande rygg drog bitarna rätt innan bultarna skulle i. Kanske sången i dem skulle hjälpa lite?
Fyra dagar senare började han resa sektionerna en efter en. Sakta drog handvinschen upp dem av otränat ömma men kraftigt utväxlade muskler. Batteriverktygen skulle han behöva senare så just nu fick armarna arbeta. Det vajade farligt när han skruvade fast stagen som skulle hålla dem bundna till varandra. Hade de kraftiga syntetrepen gått av då hade det gått illa. Den översta åsen var ett rent helvete att få ihop ensam men det gick ändå på något sätt. Han hoppades att den klämda ringfingertoppen skulle lyda honom nästa dag också. Det såg inte ut så men man kunde ju ändå hoppas, som sagt. Handsken var hur som helst historia. Han dekorerade den med ett gytter av besvärjelser i tusch när solen försvunnit nedanför bergskammen i öster. Naturligtvis blev det en liten haiku om bygget på handskens läder, men bara tokstollar som lärt sig läsa ninu skulle ha behållning av poesin. Här fanns det bara en sådan, dock. Blommorna i gult, rosa och lila blev fina, lite fjolliga i stilen bara.
Krysstagen bultades på plats och spändes med den långa nyckeln innan gavlarnas stolpar kunde sättas på plats. Det var ännu ganska tidigt på förmiddagen och nu var det bara att vänta. Inget hade, trots de evighetsältade och maniskt grundliga förberedelserna, gått snett. Han låg före i schemat.
Tid för ett bad i sjön, kanske?