Hej och gonatt. Klockan har halkat in på en ny dag men jag kan inte sova. Drömde så vackert om min älskade att det är svårt att somna om. Man vill för mycket, om ni förstår. Så tvättmaskinen får ta ett snabbprogram innan jag försöker igen. Under tiden så tittar jag kring mig i den lilla lägenheten. Det har blivit en del förändringar på sistone men det mesta är sig likt.
Lyssnar på musik. Två européer på vandring i både geografi och musikstilar. Mjukt och märkligt. Underbar nattmusik. Längtar mig bort ändå, fast det passar som soundtrack till vakendrömmarna. Det är samma högtalare som länge stått för välljudet härhemma. Små rackare som ändå fyller rummet ordentligt. Fast de är inte mina längre. Hon äger dem numera. Hon ville ha bra ljud hemma i vårt andra hem också. Kabinetten till de nya högtalarna står på golvet än i väntan på några saknade komponenter i delningsfiltren. Likadana med grädde på moset. Signaturvarianten som är aningen bättre. De är snart klara.
Det räcker med stereo. Lillan älskar film lika mycket som jag själv men musik är ändå viktigare. TV-kanalerna tas fortfarande emot med en enkel mottagare som anslutits till ett av USB-uttagen. Men högtalarna går varma med musik från världens alla vinklar och vrår. De låter förresten bättre nu när de får hela rummet som akustisk lekplats. Märkligt hur en annan möblering gör så stor skillnad.
Fast nu kommer ljudet ur en annan dator. ...och när den är tyst så är det verkligen knäpptyst. Till och med det närmast ultrasoniska vinandet från den tidigare datorn störde på natten. Hårdiskens mjuka knäppande också. De flesta nöjer sig med nästan tyst. Det gick inte att nöja sig så här. Den nya datorn har ingen fläkt eller hårddisk. Den blinkar inte heller, varken i blått eller vitt. Påslagen visas bara en svag vit glöd i strömbrytaren. Många tror faktiskt att det är en router som ligger på bordet. (Den lilla routern gömmer sig faktiskt överst på bokhyllan.)
På samma sätt tror besökare att den där stora bildskärmen som står på bordet vid fönstret är en TV. På sätt och vis är det ju det. Signalen tas emot med antenn och bilden kan ses i fullskärm. Fast bitarna kan bytas var för sig och det är svårt att hitta ett smartare underhållningssystem. SmartTV på ett lite fiffigare sätt. Så bitarna har bytts ut på vägen till det jag ville ha från början. Trettiotvå tum diagonalt. Signaturhögtalare och numera också bredband med bättre kapacitet. Behöver ingen högre hastighet men det är skönt att slippa bekymra sig om trafikmängder. Nu kan lillan se videosnuttar hur mycket hon vill, på stora systemet eller på sin bärbara.
I andra änden av det lilla rummet står min fuskfuton. Den är för övrigt för stor när kärleken inte är här. Den behöver inte förändras mer men jag klurar lite ändå. Sitter på kanten av den och skriver det här på den lilla begagnade bärbara som just flyttat in i hushållet. (Den gamla bärbara datorn flyttade söderut till vårt andra residens eftersom den behövdes bättre där.) Fuskfutonen har nu två lager skumgummimadrasser ovanpå trästommen. Det kanske skulle gå att ta bort ett av madrasslagren om man bytte ut den stumma bottnen mot en lamellbotten? Skulle vilja prova i lillans rum men det blir lite bökigt att få hem dem. Det är därför jag klurar. Skulle det fungera så blir det tillräckligt med ventilation under bädden och lamellerna skulle göra sängen lite lättare, lite lägre och lite enklare. De överblivna madrasslagren kan användas till annat, utom gränserna för vårt hushåll. Lite mindre att packa vid en flytt utan att komforten försämras.
Lilldatorn får stå på det lilla bordet framför fuskfutonen i natt. Det finns inte så mycket mer möbler i mitt rum numera. Avdelaren står kvar fast numera vid väggen som en vanlig bokhylla. Tvätten hänger på tork på en hopfällbar ställning. Tvättmaskinen var klar för några minuter sedan. Den stora fuskorientmattan är som ett tjuvödsligt torg framför den släckta skärmen på bänken vid fönstret. Som om hela rummet vilade på en flygande matta. Som om jag var Aladdin på väg till min prinsessa.
Jag gnuggar ljuset ur min lampa, sträcker ut mig på min bädd och tänker:
- Inte långt ifrån, faktiskt.