Om man skriver att kroppen var krokig och sned så blir det nog en bra början. Det var den. Det hade den blivit av lathet och allt för många timmar vid pappersark och datorer. Morgonen började med knakande leder när man steg upp från madrassen där man sov på natten. Särskilt knäna och ryggen gav en svar på tal när de ville ligga kvar. De protesterade hejvilt men ställde ändå upp nästan varje morgon. Chanserna till framgång hade ökat sedan vi köpt det här huset.
Just morgongympan att stiga upp från den låga sovplatsen var en viktig del i receptet. Det sträckte och slet i ledband och muskler men var inte helt obekvämt ändå. Musklerna var ju varma efter natten under det tjocka täcket och mer avslappnade än de varit de sista åren i stan. Visst lät det ändå förskräckligt när lederna inrättade sig för dagens uppgifter med blöta knak och snabba, smärtsamma ploppanden, men frun hade vant sig vid det och reagerade bara om det var extra illa någon morgon. Hennes kropp lät naturligtvis också men med naturligare och mindre industriliknande oljud. Om det var för att hon var mer vältränad än mig eller om det var för att hon var kvinna och därför knakade mer feminint har jag ingen aning om. Det var ändå en fröjd för ögonen att se henne sträcka sig mot taket på morgonen. Hon var så vacker, kärringen min.
Det hade varit svårare att komma upp när vi bott i det lilla huset i stan. Kroppen hade knutit sig mer och aldrig riktigt slappnat av ens på natten. På slutet hade musklerna krampat flera gånger i veckan och det särskilt när man skulle sova. Det låg vackert inträngt det lilla huset, mellan två stora gamla villor från det adertonde århundradet. Huset som funnits på platsen hade brunnit ner en mörk oktoberkväll. Troligen var det en halloweenpumpa som stått fel men det spelade ingen större roll nu. De åldrade ägarna hade valt att sälja tomten uppe i backen som den var, med jordkällare, klipphäll och allt. Stället var lite konstigt till så köparna hade inte varit särskilt aktiva när den tomma tomten kommit på marknaden. Länge hade mäklarfirman arkiverat den (internt) som vi-får-väl-se. Det hade varit ren tur att vi promenerat förbi den obebyggda tomten när vi letat efter en av våra hundar. Den lilla hade varit nyfiken av sig som valp och det var ganska ofta som vi vandrade runt med den äldre hunden just av den anledningen. Gräset vid till salu-skylten hade vuxit sig så högt att skylten inte alls var synlig för oss. Men den gamle vovven tyckte att den passade bra som skrivblad för lite hundskvaller. Han valde liksom platsen med stora bokstäver på hundarnas luktalfabet innan vi hade en chans att göra det. När gräset böjts ner av hundens revirmarkering såg även vi vuxna den lilla skylten bakom och under gräset.
Ändå hade det tagit ett tag vid datorn den kvällen för att hitta mäklaren. De hade för flera år sedan blivit uppköpta av ett större bolag och inte skött om att vidarebefordra hemsidesbesökarna till den nya adressen utan bara lagt ner den gamla hemsidan. Ibland gav de många timmarna vid datorn i min ungdom en fördel, trots tröga leder och ryggont som lärpenning. Det var en onsdag morgon som frun ringde till firman om tomten. De hade nog ingen aning vad hon pratade om så men avslöjade naturligtvis inget sådant i telefon utan lovade att återkomma senare under veckan. De blev antagligen glatt överraskade när de upptäckte att de faktiskt hade en köpare på något som de själva hade glömt. Undrar om det var därför vi sprang ihop med dem på ett av stadens finare konditorier när köpet var klart. De kanske firade ett oväntat köp de med? Det blev i alla fall inte särskilt dyrt. Vi gav dem ett rent skambud som sedan bara justerades upp en liten smula. Hushållet hade inte mycket pengar så när köpet var färdigt så blev huset inte så stort. Det där med att leva upp till en oskriven social regelbok chansade vi på att folk inte skulle komma på oss med att göra. Huset var för litet och annorlunda för att riktigt passa in i sekelskiftesmiljön. Tack och lov var husen brevid inte helt välskötta vilket räddade oss från svårare sociala förvecklingar. Grannarna var dock jättetrevliga. Vi såg ofta till deras villor när de var utomlands. Det var tjejernas första större inkomster att utföra det där med gräsklippning, brevlådor och sånt.
Döttrarna älskade att vakna med staden som utsikt, även om den inte var så imponerande eller stor. De trivdes bra där med den starka pulsen från de samlade människorna och alla maskinerna. Trots alla hemläxor och tentamina fann de ändå tid att vimla både här och där. Och de kom in var de ville. Inget ställe var omöjligt när det gällde de omaka systrarna. Fungerade inte den ena systerns metoder så gjorde den andras det. Det var med skräckblandad stolthet vi såg dem växa upp där bland det fina folket och deras sobra apotekarvänner. När skolarbetet var klart och middagen fixad så bodde de nästan ute i ateljén nere vid vägen. Där knåpade de ihop sina smycken och plagg med glädje och finurlighet. Deras kreationer var så otroliga att de sällan kom hem med dem. De fick ta med sig ombyte när de gick ut! Istället fick de allt större vinster på sin lilla hobby och så småningom blev vi tvungna att göra företag av den. Föga anade vi vad det senare skulle leda till, det var ju bara en nödlösning för att kunna hantera situationen. Så troligen var det varken husets eller sängens egenskaper som fick mig att sova så dåligt. Det var pappa Tupps vanliga oro, skulle jag gissa. Det var helt onödigt egentligen. Tjejerna kunde sköta sitt utan inblandning.
Det var först när döttrarna flyttat utomlands för fortsatta studier och vi med tungt sinne sålt det lilla huset uppe i backen nära järnvägsstationen som den värsta skröpligheten började avta. Tjejerna blev inte glada när det hörde att vi faktiskt fått det sålt. In i det sista hade de hoppats att det alltid skulle stå kvar för dem att återvända till. Helgen de tömde och städade ur ateljén hade varit värst. Det var nog först då de förstod att deras hem skulle vara någon annanstans sen.
Köparna, ett ungt par, hade visioner för sitt boende. Hon stod höggravid med deras första barn på klipphällen och såg ut över sitt lilla imperium. Hon gestikulerade stort och talade högt där hon stod och drömde om buskar och grusgångar i panasiatisk stil. Husets egenheter passade in fint i hennes planer. Det skulle inte behövas mycket ombyggnader för att få det som hon ville. Hennes hyperenergiska försäljarkarisma överglänstes dock av hennes tystlåtne make där han stod med stekspaden i handen vid grillen nere vid tjejernas ateljé. Att hon var den pompösa drottningen gjorde inget alls för honom för här var han verkligen kung. Hans långa fingrar höll hårt i hans rostfria spira när kungsäpplet låg blodigt över gaslågorna och hans ögon hade en intensiv, närmast utomjordisk glöd.
De blev lyckliga där, alla fem. De tre barnen växte upp och blev till respekterade (men inte särskilt respektabla) medborgare i den lilla stadens societet. Lilltjejen var värst men inte ens hon gjorde någonsin ett spektakel av sig. Frun i huset, som professionellt höll sina små inom lagens råmärken, blomstrade både i karriär och det sociala spelet som hörde till. Det lilla huset och hennes vackra trädgård var hennes estrad och hon var en prima donna med fingertoppskänsla för människors önskningar (och svagheter). Många av hennes största framgångar hade slutförts med snirkliga underskrifter bland fruktträden där. Men till och med hon bleknade vid sidan av sin make. Hans stora svarta låda till dator hade hjälpt honom lägga det litterära Sverige under sig och han hade en mycket stor del i att svensk science fiction hade blivit mainstream världen över. En del säger att det var han som var jätten med det vrålande tangenterna som de andra författarna stod på. Vad vet jag? Våra döttrar hälsade gärna på där i alla fall när de hade vägarna förbi. Den tystlåtne mannen som köpt vårt hus blev aldrig särskilt snacksalig ens när framgången infann sig, men mina tjejer fick honom att prata i timmar. De tyckte mycket om honom båda två. Gör det fortfarande så vitt jag vet.
Det var han som tipsade oss om ett annorlunda boende. Han viskade det tyst till oss när vi sprang på honom på stan. Han var alltid ganska hemlighetsfull men hans beteende var ändå förvånande. Det fanns ett hus till salu som vi skulle titta på. Hade det varit hans fru hade hon sagt att vi bara måste kika på det men han verkade vilja att just hon inte skulle finnas med i bilden. Vi förstod honom, även om det bara sakta gick upp för oss hur effektiv hon var på att fixa inkomster till deras gemensamma ekonomi. En av hans författarkollegor hade byggt sig ett hus en bit utanför staden men senare förstått att vårt lands klimat inte gjorde honom gott. Kort sagt hatade han vintern och hade istället bosatt sig i Uganda med sin nya fru. På prov, hade han sagt till henne. Hon i sin tur trivdes inte alls med det varma klimatet eller med hans goda öga till mörka skönheter så hennes prövotid blev kort. Han däremot var lika framgångsrik som alltid, särskilt bland kvinnorna där. Därför var hans hus till salu. Skulle vi vilja titta så fanns det en nyckel vi kunde låna. Det var bara att säga till.
Det var sommar och vi var egentligen bara på besök hos vänner. Vi tältade i trädgårdar här och där, helt enkelt. Annars bodde vi på tu man hand i den enkla stugan vi hade utanför Sundsvall. Vi hade expanderat lite genom att köpa några av de kringliggande skogstomterna och renoverat plintgrunden, men annars var stället ungefär som när vi köpte det. Nu ville han att vi skulle titta på hus här, vilket kändes rätt underligt.
"Det är ett bra hus och det står rätt." sa han kort.
Vi visste inte vad vi skulle tycka. Vi behövde ju inte mycket till hus nu när tjejerna var utflugna. Det vi letade efter var ett litet torp eller liknande. Lite höns och ett par kalkoner, bikuporna och kryddträdgården skulle få plats som ett absolut minimum. Sen fick vi se vad det blev i övrigt. Men visst var vi nyfikna. Det var nog därför hans böcker sålde så bra. Precis som han själv var de fulla av gåtor som folk bara måste lösa, helst på egen hand. Det här med hans kollegas hus var allt lite mystiskt det med, så vad var naturligare än att vi högg på den agnade kroken? Några timmar senare hade han cyklat förbi och lämnat nyckeln.
Den tidiga förmiddagen var full med surr av bin. Jag låg och latade mig på gräsmattan och såg dem flyga mellan äppelblommorna. Ett flög alldeles bredvid mig för att undersöka en gren som fallit ner under natten. Fruns lektioner i biodling hade gett vissa resultat men ändå kunde jag inte vara helt säker på om det var ett nordiskt bi som landat hos mig eller om det kanske var ett carnica. Mörkt var det i alla fall och fullt av både pollen och arbetslust. Solen värmde skönt och av beskrivningen vi fått skulle det bara vara några kilometer att gå. Ryggsäcken var redan packad med en stor flaska kallt rött te att släcka törsten med, vår värdinnas berömda rabarberkaka (vilket var en av orsakerna till att vi var där just då), fruns torkade äpplen med kanel på, en fin bit torkat renhjärta från gubben i Vilasund (i tärnafjällen) och slutligen lite torrfoder åt hundarna. Visst blev det mycket men det är ju så gott...
En svag bris blåste runt de lösa hårstråna i fruns långa fläta när vi började gå. Flätan hängde ner över ryggen på den tunna blå sommarklänningen. Den gnistrade av guld och allt mer silver i det klara solskenet där hon gick med lätta steg framför mig den första biten efter cykelvägen. Det var som om hon flöt fram över asfalten. Bara om man lyssnade riktigt noga kunde man höra henne sätta ner de sandalklädda fötterna. Ibland när vi var ute och promenerade kunde hon överraska mig med att plötsligt krama om och kyssa mig. När jag frågade henne vad jag gjort för att förtjäna det brukade hon tyst säga att det var för sandalerna. De hade hjälpt både henne och mig att må bättre. Hon hade förresten sprungit sitt tredje maratonlopp för några veckor sedan så att gå några kilometer var en ren barnlek för henne numera. Så hade det inte alltid varit.
Att känna marken under sig när man har skor på sig är lite underligt. De tunna sandalerna var tillräckligt tjocka för att skydda fötterna från vassa föremål men också tunna nog att tillåta fötternas nerver att kittlas av markens form. Enskilda gruskorn kändes genom sulan men gjorde inte ont. Och sandalerna vägde väldigt lite. Inte ens ett hekto i hennes storlek. Våra tjejer hade bestämt remmarnas färger och mönster och låtit tillverka dem någonstans i Bolivia, tror jag. Resten av formgivningen var mexikansk och hade länge varit densamma. I flera hundra år, faktiskt. Det var bara några få förändringar som skilde våra från de traditionella som bars av Raramuri, men det räckte. En så bra grundform behövde jag inte ändra mycket på.
Snart kom vi till skylten som talade om att det tätbebyggda området tog slut. En allé av björkar stod på var sin sida av vägen och cykelvägens grus slingrade sig som om den vore en bäck bredvid den. Hundarna fick springa lösa och vi gick tillsammans hand i hand som gubbe och gumma under björkarnas lövverk. Hon kvittrade av iver och jag var mer nyfiken än vanligt, vilket säger en del.
En skylt med texten "Lönntjärn 2" pekade åt vänster på en grusväg som gick in i skogen. Luffe, vår gamla hund, var redan på väg åt det hållet men stannade uppmärksamt och släppte förbi en stor gul Scanialastbil innan han gick över. Vi skrattade åt namnet på skylten och undrade om folk skulle hitta hit om vi valde att köpa huset, eller om de skulle tro att vi skämtade. Den välsladdade grusvägen var stor nog för mötande trafik. Ändå såg det ut som om det sällan åkte bilar på den. Hjulspår fanns det gott om men bara smala. Hundarna skuttade glatt kors och tvärs över den och tycktes hitta allt möjligt skojigt på än den ena sidan av den lilla vägen än på den andra. Vi var lite oroliga att det trots allt skulle komma en bil och var uppmärksamma åt var sitt håll. Men det kom varken bilar eller cyklar.
Gamla träd blandades med några få yngre. Skogen var ljus och ganska tyst. När vi kommit förbi ett litet pass mellan två kullar tycktes de få trafikljuden från landsvägen försvinna helt bakom oss. Nu var det bara naturens ljud som hördes. Fåglar kvittrade glatt bland de stora trädens kronor. Här och var hördes porlandet av vatten. Hundarna stannade upp när tjattrandet från lekande ekorrar nådde oss men de avgjorde att det var för långt borta och fortsatte utforska markerna. Frun tittade med stora ögon upp i kronan på en väldig lönn som stod vid vägen. Den var verkligen stor. Kanske var det den som hade gett namnet åt stället? Den var som en vis gammal man. Eller en ent, en sån som Tolkien skrev om, kanske. Det doftade gott av syrener i den ljumma brisen men vi såg inte till några.
Skogen glesnade och vi kom ut ur den. Här fanns det ängar och fruktträd. Det fanns gott om små växthus men bara någon enstaka stuga. I själva verket tror jag att vi räknade till tre. Vi såg en klunga barn leka på en av ängarna och en bit till höger satt en rödklädd ryttare på en liten och varmt rödbrun nordsvensk med svart man. Hon vinkade och vi vinkade tillbaka. Barnen var för upptagna med sin lek för att bry sig om oss, tror jag.
Hundarna gick bredvid oss och verkade trivas med det. De tittade med lugn på allt omkring sig men de sprang inte kors och tvärs längre. Vi skulle gå längre in efter vägen. Tydligen skulle huset vi var på väg till vara längst in, en bit upp efter solsidan på en backe. Så vi spatserade vidare i den underbara sommardagen. Vi sa inte så mycket eftersom det fanns så mycket att titta på. De små växthusen var inte riktigt så små när man kom närmare. Och de var inte växthus heller. Det var därför man inte kunde se så många stugor i den lilla byn. Växthusen var stugorna. Inuti dem fanns lådor. Bodde folk i de lådorna? De vi trott var stugorna var troligen förråd eller gäststugor.
Vägen tog slut i en stor vändplan med ett stort flyttblock i mitten. Bakom den stora stenen låg två längor med garage med en port mellan dem. Det kändes lite pirrigt att gå genom den stora smidda porten, men bakom den såg växthusen och gräsmattorna ut som byn i övrigt. Porten var stor nog för en bil och vägen blev inte bredare när vi passerat den. Troligen var det bara cyklar och fotgängare som for fram här. Garagen vid vändplanen antydde det.
Vägen fortsatte upp på backen. En liten väg vek av åt höger ner mot något som ut som en verkstad och strax senare vek en nästan likadan väg av åt vänster till en stor dörr som verkade gå rätt in i kullen. Därifrån var det inte långt kvar till krönet. Frun var fortfarande fräsch men det började kännas lite i mina ben. Där får man för att man är otränad. Bakom krönet fortsatte vägen bara en liten bit till nedför sluttningen. Den gjorde en mjuk böj åt höger och slutade vid ytterligare ett växthus därnere. Utsikten från krönet var fullkomligt magnifik. Frun stod länge kvar och tittade på den soliga dalen framför oss. Luffe stannade kvar hos henne, tydligen lika betagen av naturens skönhet. Därnere fanns en liten tjärn och man kunde se några barn som lekte på stranden när man kommit en bit ner efter vägen. När man stod däruppe vid krönet doldes stranden av några stora lönnar. Lakki, vår yngre hund, var lika nyfiken som jag nu när det stod fullkomligt klart vart vi var på väg. Huset längst in stod bara en bit bort och nyckeln låg i min ficka. Ryggsäcken skumpade runt på ryggen när Lakki och jag sprang ikapp nedför vägen. Han vann och gjorde redan ärevarv runt det ovanliga huset när jag flåsande nådde fram.
En lådliknande entré stack ut ur växthuset. Den hängde lite ovanför marken och för att komma upp fick man kliva på en stor sten där någon hade huggit in ett enda ord. Jag pekade på det när frun och den andra hunden skuttade ner på gårdsplanen. Det stod "lycka" på stenen.
"Jag kan vara lycklig här" sa frun och satte sig på kanten av entrén hos mig. "Varför har du inte gått in?"
"Det känns bara så förbannat otroligt magiskt underbart här så jag ville inte förstöra ögonblicket."
"Åh, ledsen att göra det åt dig" sa hon med det där smittsamma leendet som bara hon har.
"Vet du, det känns lika bra ändå."
Låset var en aning kärvt, men gick upp utan större bekymmer. Lite olja skulle nog få det att gå lättare. Dörren gled dock upp utan minsta ljud. Vi stod andäktigt kvar framför den och medan hundarna glatt skällande försvann runt huset för nästa varv i leken. Oavsett om man tittade uppåt mot krönet eller tittade ner mot tjärnen och de stora lönnarna så ville man ändå inte gå in. Det kändes i hela kroppen på mig. Huset kändes varmt välkomnande men naturen utanför höll en redan i sin famn. Det kändes som om jag aldrig ville gå in och ändå längtade jag efter det. Jag var så nyfiken att jag höll på att spricka.
Frun tittade ömt på mig, höll mig i sin famn och kysste mig.
"Jag känner det också, älskling. Gå in nu. Jag törs inte gå först."
Försiktigt gick jag fram till dörren igen och lika försiktigt tittade jag in. Det fanns ett litet rum där med knoppar på väggarna och en liten stol i ena hörnet. En oljerock hängde på en av knopparna och det stod ett par kängor på en matta under den. Det doftade av sandelträ och när jag stigit in i rummet så förstod jag att det nog var stolen som doftade. En liten del av den, troligen. Reflexmässigt tog jag av mig sandalerna och stannade upp framför dörren längst in.
Frun fnittrade bakom mig och sa:
"Har du gjort A så är det lika bra att få B överstökat också."
Sagt och gjort. Den inre dörren var lättare och lite mindre också. Bakom den fanns ett stort trädäck och en stor skrovlig sten där man klev ner från vindfånget vid entrén. Vi var inne i växthuset. Det var varmare därinne än jag trott, men inte för varmt. Det var komfortabelt lagom. Bakom mig tassade frun ner på stenen och sedan på trädäcket med bara fötter. Hon såg sig nyfiket runt men sa inget. Husets insida utstrålade trygghet och omsorg. Det var ljust överallt eftersom väggarna släppte in solen.
"Är det rum därinne?"
Jag visste inte men det verkade logiskt. Vi var ju här för att titta så... Inne i den ena lådan fanns ingenting. Inga möbler, ingen matta. Ingenting. Det fanns ett fönster i ena änden där man såg en bit in i skogen men i övrigt var rummet tomt. Det andra rummet hade i alla fall en säng och ett litet bord. Konstigt. Ett vackert hus med underbart läge och ändå såg det ut som om man övergivit stället precis när man varit på väg att flytta in.
Stod länge och funderade och märkte inte att frun hunnit ner på våningen under. Nu ropade hon därnere. Köket var inte stort men utrustat med det som behövdes, precis som vi ville ha det.
"Här kan vi trängas och laga mat." sprudlade hon och gick vidare på sin upptäcktsfärd i kökets skåp och lådor.
Det lilla vardagsrummet var sparsamt inrett. Här hade någon bott, men inte särskilt mycket. Det var dyra designermöbler överallt, men de var inte så många. En liggfåtölj av Le Corbusier och en färgglad filtmatta av den där mexikanska textilkonstnärinnan... Nej, jag kom inte ihåg hennes namn då heller. ...Elissa Medina. Om någon försökt ställa i ordning huset för visningar så hade denne i så fall vänt sig till fel inredare, eller så hade man glömt bort att ställa in de sista grejorna inför visningen, de där som gör att huset ser hemtrevligt ut. Husets glesa inredning kändes som motsatsen till vad en bohem skulle åstadkommit. Det var brutalt avskalat all form av mysighet. Ett skelett till hem.
Sovrummet som angränsade till vardagsrummet var det enda rummet som verkade vara använt. Täcket på ena sidan av sängen hade inte bäddats när huset lämnats och det stod ett tomt vinglas och ett par skrynkliga pappersnäsdukar på nattduksbordet. En linneservett med läppstiftsmärken. Det fanns till och med tavlor på väggarna. Den ena verkade vara en Chagall-reproduktion men den andra kunde jag inte placera. Mattan därinne var i alla fall härlig att spreta ner tårna i medan man funderade. Den var vacker, den där andra tavlan. I bakgrunden stod en giraff vid en akacia och framför den fanns siluetten av en kvinna. Vem som än gjort motivet hade lyckats få till siluetten så att den såg ut som om det saknades något i bilden. Det var inte som en skugga utan snarare som om någon trollat bort kvinnan från savannen.
Starka armar greppade mig bakifrån och jag njöt av min älskades doft och värme. Tavlans motiv hade distraherat mig så till den grad att jag inte hört hennes tysta steg.
"Det är vårt nästa hus, eller hur?" viskade hon tyst. "Har vi råd?"
"Troligen inte. Men det är fint."
Nästa gång vi såg huset var det än mer kalt. Tavlorna var borta, de stora blomkrukorna ute på det nedre däcket också liksom oljerocken i vindfånget. Jag stod i köket och blinkade inför synen. Frun dansade runt med gafflar, knivar och skärbrädor. Hon sjöng av lycka när hon sorterade köksredskapen i lådor och skåp. Själv trodde jag inte riktigt på vad jag såg. Det var för bra för att vara sant. Vi hade hittat ett hus i paradiset åt oss och nu flyttade vi in. Vår säng var redan på plats i sovrummet liksom en matta att begrava tårna i. Köket höll på att fyllas med liv och tjejerna inredde var sin låda med det lilla som fick plats (och kastade strumpor på varandra). Det var så otroligt att det inte fanns ord för det. Det fanns inte ens drömmar stora nog att beskriva det som hände kring mig. Här skulle vi somna varje kväll och knakande ta oss upp ur sängen varje morgon. Här skulle vi skratta och stoja inför måltiderna. Här skulle vi se ut över Lönntjärn när solen dalade på kvällen. Tillsammans. Vi skulle aldrig haft råd om det inte var för att säljaren inte behövde pengarna.
Varje resa börjar med ett litet steg. Det var till ställen som det här de tusen stegen gick.