Tänkte mig att det var en mörkgrå november och det snöade lite lätt. Vinden blästrade ansiktet med vassa iskristaller och lysdioderna kring den lilla gångvägen upp mot huset fick kämpa lite för att lysa upp marken. Hade tittat till Jonas i huset vid garagen. Han hade mått bättre men förkylningen verkade ge med sig så sakteliga. Det var segt virke i gubben trots hans över åttio år. Han påstod att det hade med de kalla vintrarna att göra men inte ens han var osårbar inför den tidiga vinterns influenser. Han uppskattade en stunds sällskap medan midvinterglöden värmdes på vedspisen. Hade han varit sig själv hade han aldrig tillåtit någon annan att rumstera med köksverktygen, men febern höll honom nere än. Han stod nästan aldrig ut med mycket av mitt pladdrande och det vore lite elakt att utnyttja honom bara för att han inte var helt kry. Så han fick sköta snacket.
Det han var särskilt nyfiken på var vad som rördes ihop i kastrullen. Luktsinnet störtdyker ju när man är snörvlig och han låg gärna kvar under det tjocka ullvaddstäcket. Det var förresten så vi hade träffats. De flesta i byn var riktigt händiga på nästan vad man än kunde tänka sig, men om man ska ha ett bra täcke ska man vända sig till en riktigt lättfrusen latmask, menade han. Det var inte bara han som vände sig till mig med sånt och det hade varit åtminstone ett litet erkännande, en liten pinne i dörren till den annars så artigt avvaktande befolkningen i byn. Täcket höll honom varm och hade hans sällskap inte varit en nybo som jag hade han antagligen stigit upp. Som det var nu hade jag så låg status att han lugnt kunde ligga kvar. Men gubben var långt ifrån död så nyfikenheten var det inget fel på. Det var åtskilliga gissningar han kostade på sig men ingen var riktigt nära. Till slut gav han upp med att försöka lista ut vad kastrullen innehöll och började prata om sitt absoluta favoritämne med en röst skrovlig av både ålder och mikroskopiska kryp. Det hade regnat i flera dagar förra veckan och när finfisken kallar då sitter gubben längst ut på den långa bryggan. Fler än jag hade sett honom kasta tillbaka den stora fisken med regnbågsfärger och troligen hade den hängt med i många år med gubben. Finfisken var lika trogen som en gammhund och Jonas var lika fäst vid den.
Det envetna regnet och hans egen tjurskallighet hade till sist fått honom på fall, slog han fast med ett blekt leende under täckkanten. På honom bet minsann inga sjukdomar. Det var naturligtvis bara Guds påminnelse till honom att han inte skulle jaga finfisken oavbrutet, och särskilt inte bland änglarnas tårar.
Vid spisen spreds ett varmt leende och doften av varm midvinterglöd. Gubben var minsann på bättringsvägen och det skulle gå fortare när han fått i sig lite av den varma drycken, intalade jag mig. Lingonen, de svarta vinbären, äppelsaften och kanelen skulle nog pigga upp honom.
Det är nog en av fördelarna med att hitta bland all bråten på nätet. Det fanns mycket kvar där som få visste om och ännu färre mindes. Mitt hushåll hade inte funnits så länge i byn. Bara tre hus var nyare men de hade byggts av bybor så de var redan med i gemenskapen. Ingen förväntade sig något av nybor som vi. Men datorerna var min hemliga trädgård och ibland kunde man hitta viktiga ledtrådar till byns och dess invånares historia. En sådan stod på spisen och var precis klar att hällas upp i hushållets vackert laserade muggar. Innehållet i kastrullen skulle räcka till tre muggar i den storleken. Vi skulle få var sin och den sista skulle gamle Jonas få möta ensam.
Han doftade på muggen som hölls stadigt som av en klippa i hans seniga gamla dasslock till händer. Gubben var kortare än mig men hade fått arbeta hårt i sin ungdom. Än idag var det få som var starkare när det bröts arm efter skörden bärgats och vintern var på väg. Det hade egentligen bara varit Lilljonas som helt besegrat den gamle vid brytborden och inte bara fått oavgjort. Han hette egentligen Johannes men hans armkraft hade gett honom smeknamnet, Gubben till ära. Den gamle hade inte haft något emot det, tvärtom. Den långe och ordentligt grove ynglingen hade aldrig mycket att säga men jagade gärna efter finfisken. Gubben hade i tystnaden vid bryggans slut lärt honom allt han visste. Ändå hade Johannes aldrig fått upp den stora fisken som tycktes vara hans mentors husdjur. Aldrig någonsin. Gudarna vet att han hade försökt.
Jonas doftade igen på muggens innehåll och den här gången skymtade ett förbryllat drag i hans ansikte, bara för att försvinna lika fort. Han smuttade försiktigt på den varma drycken och den förvånade minen glimtade åter till.
"Det var som..." började han men tystnade lika fort. En liten klunk till och hans leende sprack upp som tundran vid en jordbävning. Ett varmt och galet gapgarv bubblade upp ur själva Jonas inre och fyllde stugan. De små glasen på hyllan vid matbordet dallrade av urkraften i skrattet, precis som rutorna i det spröjsade fönstret brevid. Det hade varit en ren chansning, men inte helt ett långskott. Min älskade hade påmint mig om kanelstängerna när redan ett par kilometer av hemvägen klarats av. Omvägen hade varit värd blästringen.
"Hur..?"
"Ren tur, gissar jag."
Gamle Jonas stuga vibrerade ännu av den rena kraften av hans glädje när jag sträckte mig efter anoraken vid dörren. Pinnarna jag lagt i vedspisen knastrade till. De skulle inte slockna. Bra.
Vägen upp genom byn gick förbi det ena huset här och det andra där.
Vädret höll de flesta inomhus idag men deras nätverk syntes tydligt i mitt
headset och ibland var det till och med ett leende ansikte och en
vinkande hand i något fönster, oftast litet och glatt storögt. Hela byn delade med sig av de frukter som
arbetet gav. På samma sätt delade de varandras liv. När vädret var
bättre skulle många av dem arbetat eller roat sig ute och hejat
tyst. Barnen skulle nyfiket kommit närmare och visats till rätta av de äldre när de frågat för mycket. Nu när snön dansade till Kung Bores flöjt var det istället på byns
gemensamma trådlösa nätverk de vimlade bland likasinnade. Det var
vackert som jag såg det. En elektronisk dans i finfiskens färger. Här
bland radiovågornas glöd var det inte gamle Jonas som fiskade. Den sjö
som svepte in de snöiga husen och gångvägen framför mig var hem åt helt
andra, mer eteriska fiskar bland böljande norrsken. Bara i mitt
headset.
Här vadade jag och såg stilla hur hela byn
stod till. Det var så jag visste att den gamle inte var helt kry. De
elektroniska fiskarna kring hans hus var få och temperaturen på fönstren
var högre än vanligt.
Jonas hostade till under täcket. Muggen hade han tyst ställt ifrån sig på den lilla natthyllan medan jag varit borta i tankar.
"Det finns kvar en mugg till i kastrullen. Den borde hålla sig varm ett tag till." Mobilen klickade till i örat på mig. Hemma väntade middag, stod det. Du hade förvarnat om att det skulle bli tjejernas favoritmat nu när de hälsade på samtidigt. "För mig har det tydligen blivit dags att vandra uppåt byn till de mina. Kärringen min väntar med maten och döttrarna är här bägge två. Krya på dig nu, Jonas."
Jonas nickade tyst och såg leende på mig när dörren ut mot grönrummet gled upp med ett mjukt knakande. Huset var trots allt äldre än ägaren men även det i gott skick. Han höll efter det väl, gubben.
"Ja du." sa han tyst. "Du är allt full av underligheter du."
Hemma överfölls jag direkt innanför dörren. Döttrarna hade rest från var sitt håll och det var så skönt att få rå om dem lite även när de nu blivit vuxna. Köket var fyllt av dofter och alla mina tjejer tävlade om att tala om att det var stroganoff som vi skulle äta tillsammans.
"Lax?" frågade jag men fick en kör av huvudskakningar.
"Lilljonas kom förbi med en stor röding just efter att jag kom hem. Han hade tur som hann iväg innan tjejerna kom. Hans öron skulle ha gått sönder, tror jag." Hon log brett åt döttrarnas protester. "Han sa att det inte var finfisken direkt, men den skulle nog duga. Finfisken var ju ändå inte hans att ge bort."