Som jag minns det nu var inredningen ganska mörkt brunröd. Den stora mattan hade så kraftig lugg att den såg ut att sväva någon centimeter från det oljade lergolvet. Som en matta från tusen och en natt som tvingats ner i mitten av det runda tältet och naglats fast med benen på ett grovt ekbord och en lika grov bänk. En sorts madrass klädd i målat tyg låg draperad över bänken. Tecknen på den fanns på en del av bänken också. Och på högra sidan av bordet bredvid cirkeln som skurits in i trät.
Det fanns samma symboler över en låg lervägg bortom mattan. En del gjorda när väggen var färsk, andra målade eller ristade. De klättrade från mattan över golvet, upp mot krönet runt röret som sträckte sig ut genom takfönstret. Det fanns mer av tecknen på den runda karmen däruppe.
Bakom väggen fanns ingenting utom en stor ekkista med smidda järnbeslag som tycktes flyta på golvets lera eller kanske upp ur den. Symbolerna täckte golvet runt kistan och fortsatte upp på kanterna av den. På var sida fanns bara små ytor där trät och metallen var bar.
Men Björn var inte hemma.
Han hade varit försvunnen i nästan tre veckor nu. Ändå var det inte många som bekymrade sig om honom. Björn var ensamvarg och hade aldrig gjort mycket väsen av sig. Ibland sågs röken ringla upp ur plåtmonstret som hängde på skorstenen överst på hans runda tält. Vi kunde klara dagar se röken på andra sidan sänkan. Den H-formade konstruktionen var egentligen för att inte få bakdrag när vinden tog i men han hade dekorerat den lite. En metallsko hängde på det ena "benet" och värmen fick en grov hand med klor på andra sidan att vicka lite. Det såg rätt kusligt ut, särskilt om man råkade gå förbi när de sista solstrålarna låg på från rätt håll innan det blev riktigt mörkt. Huvudet var litet och hängde i en tunn kedja från en stor toppig häxhatt. De två ansiktena turades om att titta förbi en och viska skrapande däruppifrån. Det ena log med ett spretigt skägg på en spetsig haka medan det andra glodde med ett stort öga och en lång näsa.
Utsidan på filttältet var täckt med en impregnerad kanvas och han hade successivt trollat bort den blekvita tjocka bomullsväven under ett vackert och synnerligen effektivt kamoflage. Björns hem var minst lika lite iögonfallande som han själv. De flesta såg inte att hela dukens motiv bestod av samma krumelurer som därinne. De såg bara hur färgerna fick yurtan att försvinna i naturen. Bara dörrkarmen avslöjade att det som såg ut som en mossbevuxen bumling i själva verket var ett hem. Ett strikt geometriskt mönster med tunna turkosa linjer ramade in den kamoflerade dörren med dess lilla öga av glas.
Det fanns inget handtag men en repstump hängde ut genom geometrin på höger dörrkarm. Drog man i det på rätt sätt öppnades dörren. Mekanismen som skötte arbetet var vackert utförd i mässing av en konsthantverkare i tyskland som tillverkat det under ett drogrus. De blanka delarna hade vuxit fram under ett delirium i en verkstad som de sista veckorna hade sett ut som en knarkarkvart. Björn hade tagit reda på låset från en sopkontainer när de anhöriga städat ur verkstaden efter begravningen några månader senare. De visste inte ens vad det var för något men hade gladeligen blivit kvitt det. Familjens namn och rykte var viktigt och locket las omsorgsfullt på den verkliga dödsorsaken. Björn visste ändå. Det var de dyra doktorernas lyckopiller som tagit deras mästersmed till dödsriket. Andra hade också blivit påverkade av misstaget i tillverkningsprocessen men läkemedelsbolaget hade också lagt locket på.
Mäster Johannes lås fanns inne i väggen nu. Den som verkligen ville in kunde med lätthet skära sig genom de tjocka lagren av filt i väggarna, men mässingmekanismen styrde inte bara dörren, och repet kunde dras på mer än ett sätt. Det finns ju många sätt att vara privat på och Björns var bara lite ovanligt.
Vi var tre vid hans bord idag igen. Gamle Jonas hade varit ute i skogen och letat harspår i snön och passat på när han såg mig gå på stigen som bar mot yurtan. Gamlingen hade varit ordentligt på tvären när Björn hade slagit upp sitt enkla hem i skogen, men när målningen av ytterväven hade påbörjats hade han gjort helt om och blivit vän med enstöringen. De hade något gemensamt i ensamheten, kanske. Jonas var en av de få som inte stördes av de insektslika symbolerna därinne. Kanske var hans gamla ögon för svaga i dunklet eller så struntade han helt enkelt i dem.
Det var medan vi drack ur våra termosmuggar vid Björns kraftiga bord som vi fick besök. Den gamle hade som vanligt berättat om bygden och de som levat här långt tillbaka. Jag höll muggen med bägge händerna och lyckades rätt bra med att hålla min glappa käft stängd när historierna flödade från den ena förfadern till den andra. Björn brukade servera starkt kaffe med kardemumma även om han själv inte drack av det när vi var där. Vi utbytte drycker och njöt allihop. Hans kaffe var svart som synden men mjukt som en hermelins vinterpäls. Ändå föredrog han midvinterglöden i våra ståltermosar. Han sög upp våra ord som en solfångare sväljer solvärmen en strålande sommardag, och doftade länge på den varma drycken innan han långsamt smuttade i sig den. Han närvaro var intensiv som solen från en klarblå himmel och även det starka mongoliska tältet hängde lite utan honom där.
Det var mitt i en mening om när halvfoten Rashid hade sprungit till BB genom skogen mitt i natten och hoppat över en stor vildsvinsgalt utan att ens ta notis om den som det knackade tyst på dörren. Vi tittade förvånat på varandra. Vem kunde det vara?
Utanför dörren stod en tunn liten tonårig flicka med kortklippt svart hår som såg minst lika förvånad ut som vi. Hon drog undan kåpan på den alldeles för stora filtjackan som för att se bättre i dunklet. I den andra handen höll hon en kniv med ett kort svart blad. Jonas tittade bara en glimt på den lilla tjejens utrustning och frågade sedan om han fick se närmare på just kniven. Utan ett ljud vände hon snabbt och vant på den i handen och la knivskaftet i den gamles dasslock till handflata. Medan kniven studerades under tystnad tog hon av sig jackan, vek ihop den och la den så på bänken.
"Var har du fått tag i det här bladet?" frågade Jonas med bladet fortfarande löst i handflatan. Han hade försiktigt vänt på det och sedan låtit det ligga i den öppna handen.
"Den är smidd av en japan i Torsång." sa hon kort som svar.
Den gamle nickade bara tyst och gav tillbaka kniven på samma sätt som han fått den av henne. Hon nickade lika tyst och med en snabb rörelse var den dold under hennes kläder.
"Björn skrev den där." konstaterade jag.
"Och band den till lädret också." nickade hon där hon nu satt på jackan med böjt huvud.
Jonas granskade henne länge och förvånade mig sedan genom att gå fram till bordet och ge besökaren en bamsekram. Han var gammal gubben, men hans omfamningar var inte kraftlösa. Ändå fanns det en ömhet som jag sällan sett i hans ögon när han höll om den lilla.
"Välkommen hem, vad du än heter." sa han lågt till henne.