Ett litet språk

Det vore bra om man kunde skapa ett enkelt språk som kunde användas som verktyg när folk träffas i verkligheten eller på nätet. För många år sedan var jag del av en grupp som försökte skapa just det. Gruppen skingrades för vinden när grundarna dog i en bilolycka. Själv kunde jag inte släppa tanken, trots att jag försökt många gånger.

Tänkte prova att skriva av mig det. Inget annat har ju fungerat.

Var börjar man?

Vettigt och etikettigt

Lyckades göra några goda gärningar idag. Det händer oftare nu vid jul än annars, verkar det som. Tomten kommer inte till oss stygga vuxna ändå, men man kan ju åtminstone försöka, eller hur?

Så idag lämnades en dator över till min arbetskompis. Det var (och är fortfarande) hans laptop och den skulle användas av hans dotter. Efter lite allmän städning och installation av drivrutiner och webläsare så fungerade den bra nog. Han tog med sig den hem när dagen var slut. Hoppas hans dotter blir nöjd. Hade jag tagit mig fullständiga friheter hade jag lagt in Mageia Linux istället för windows på den, men även där var jag snäll och lät den gamla mjukvaran vara kvar i datorn även om Mageia skulle gjort den nästan dubbelt så snabb (testade faktiskt). Hon kanske väljer att ha någon linuxvariant på sin nästa dator? Det börjar ju finnas rätt gott om dem.

Hälsade på min egen dotter och exfrun med en liten överraskning också. När jag åkte därifrån var jag inte bara mätt utan rätt belåten också. Hade tagit med mig en inomhusantenn för TV som till min förvåning visade sig fungera med TV-kortet i hennes laptop. Lillan och hon satt bänkade i kökssoffan när jag lämnade dem för att åka hem.

Luftmaskor

Lär min dotter att virka. Köpte billiga grejor på Dollarstore, ett set virknålar av plast och två nystan bomullsgarn. Det går faktiskt rätt bra.

Enkel behagfullhet - Ingen skuld "'

Som jag minns det nu var inredningen ganska mörkt brunröd. Den stora mattan hade så kraftig lugg att den såg ut att sväva någon centimeter från det oljade lergolvet. Som en matta från tusen och en natt som tvingats ner i mitten av det runda tältet och naglats fast med benen på ett grovt ekbord och en lika grov bänk. En sorts madrass klädd i målat tyg låg draperad över bänken. Tecknen på den fanns på en del av bänken också. Och på högra sidan av bordet bredvid cirkeln som skurits in i trät.

Det fanns samma symboler över en låg lervägg bortom mattan. En del gjorda när väggen var färsk, andra målade eller ristade. De klättrade från mattan över golvet, upp mot krönet runt röret som sträckte sig ut genom takfönstret. Det fanns mer av tecknen på den runda karmen däruppe.

Bakom väggen fanns ingenting utom en stor ekkista med smidda järnbeslag som tycktes flyta på golvets lera eller kanske upp ur den. Symbolerna täckte golvet runt kistan och fortsatte upp på kanterna av den. På var sida fanns bara små ytor där trät och metallen var bar.

Men Björn var inte hemma.

Tyst är huset "'

Ibland började historien med någon som satt i skräddarställning på kanten av en madrass med ett täcke över sig för att det var kyligt inomhus. Brevid på en liten brädbit stod en enkel teskål med ännu varmt afrikanskt rött te, ett halvätet äpple och en nu alldeles tom pillerkarta. Ett mjukt dån strålade från kaminen i rummet bredvid. Ett varmt andetag dansade runt i varje vrå. Det knaprade tyst på den torra björkveden och virvlade vidare med ett väsande ner i eldrörets mynning för nästa varv i dansen. Kannan, som bara njöt av de varma gasernas entusiasm, stod stillsamt sjudande kvar överst. Morgonen sov ännu inne, men därute virvlade decembernatten stjärnklar och kall. Snön lekte tittut över det lilla takfönstret i det upphöjda rummet. Norrskenet böljade grönt över himlahavet.

Lakki lyfte huvudet. Öronen stod rätt upp på den lillan hunden. Den lyssnade efter något, men vad?

En aning motvilliigt byttes ordbehandlaren och de sorterade minneslapparna för artikeln mot ett skrivbord med tom antracitgrå bakgrund. Där fanns de gamla och slitna verktygen passande en föredetting till hacker.

Det börjas tidigt...

Var tvungen att köpa lite grejor till mig och lillan. En av affärerna jag besökte hade två trehjulingar upphängda på väggen. Förutom färgen så var de olika på en viktig detalj. Kan ni se vilken?

Turridning på apostlahäst "'

Om man skriver att kroppen var krokig och sned så blir det nog en bra början. Det var den. Det hade den blivit av lathet och allt för många timmar vid pappersark och datorer. Morgonen började med knakande leder när man steg upp från madrassen där man sov på natten. Särskilt knäna och ryggen gav en svar på tal när de ville ligga kvar. De protesterade hejvilt men ställde ändå upp nästan varje morgon. Chanserna till framgång hade ökat sedan vi köpt det här huset.

Just morgongympan att stiga upp från den låga sovplatsen var en viktig del i receptet. Det sträckte och slet i ledband och muskler men var inte helt obekvämt ändå. Musklerna var ju varma efter natten under det tjocka täcket och mer avslappnade än de varit de sista åren i stan. Visst lät det ändå förskräckligt när lederna inrättade sig för dagens uppgifter med blöta knak och snabba, smärtsamma ploppanden, men frun hade vant sig vid det och reagerade bara om det var extra illa någon morgon. Hennes kropp lät naturligtvis också men med naturligare och mindre industriliknande oljud. Om det var för att hon var mer vältränad än mig eller om det var för att hon var kvinna och därför knakade mer feminint har jag ingen aning om. Det var ändå en fröjd för ögonen att se henne sträcka sig mot taket på morgonen. Hon var så vacker, kärringen min.

Det hade varit svårare att komma upp när vi bott i det lilla huset i stan. Kroppen hade knutit sig mer och aldrig riktigt slappnat av ens på natten. På slutet hade musklerna krampat flera gånger i veckan och det särskilt när man skulle sova. Det låg vackert inträngt det lilla huset, mellan två stora gamla villor från det adertonde århundradet. Huset som funnits på platsen hade brunnit ner en mörk oktoberkväll. Troligen var det en halloweenpumpa som stått fel men det spelade ingen större roll nu. De åldrade ägarna hade valt att sälja tomten uppe i backen som den var, med jordkällare, klipphäll och allt. Stället var lite konstigt till så köparna hade inte varit särskilt aktiva när den tomma tomten kommit på marknaden. Länge hade mäklarfirman arkiverat den (internt) som vi-får-väl-se. Det hade varit ren tur att vi promenerat förbi den obebyggda tomten när vi letat efter en av våra hundar. Den lilla hade varit nyfiken av sig som valp och det var ganska ofta som vi vandrade runt med den äldre hunden just av den anledningen. Gräset vid till salu-skylten hade vuxit sig så högt att skylten inte alls var synlig för oss. Men den gamle vovven tyckte att den passade bra som skrivblad för lite hundskvaller. Han valde liksom platsen med stora bokstäver på hundarnas luktalfabet innan vi hade en chans att göra det. När gräset böjts ner av hundens revirmarkering såg även vi vuxna den lilla skylten bakom och under gräset.

En rejäl trappa, helt enkelt.

Besökte dezeen och fick se en enkel och fantasieggande trappa. Tänkte att ni skulle få se den också.

Trappan är precis som den ser ut att vara. Bitar av stora träbjälkar ihoplimmade och förstärkta med stålrör innerst.

Vattuvargs midvinterglöd ~

För er som läst historien nätverk och nätverk och undrat vad midvinterglöd är för något så kommer här ett enkelt recept.

Midvinterglöd
1 glas lingondricka
1 glas äppeljuice
en pytteliten kanelstång
1 tsk honung

Koka upp lingondrickan och äppeljuicen i en kastrull tillsammans med den lilla kanelstången. Häll upp i två koppar så att det blir över till en tredje kopp. Servera med lite honung, men honungen får inte blandas med de övriga ingredienserna innan de kommit under 40 grader celsius, ok?

Kanelstången går att använda fler än en gång. De är dyra nog ändå. Mald kanel går också, men är inte lika snyggt.

Nätverk och nätverk "'

Tänkte mig att det var en mörkgrå november och det snöade lite lätt. Vinden blästrade ansiktet med vassa iskristaller och lysdioderna kring den lilla gångvägen upp mot huset fick kämpa lite för att lysa upp marken. Hade tittat till Jonas i huset vid garagen. Han hade mått bättre men förkylningen verkade ge med sig så sakteliga. Det var segt virke i gubben trots hans över åttio år. Han påstod att det hade med de kalla vintrarna att göra men inte ens han var osårbar inför den tidiga vinterns influenser. Han uppskattade en stunds sällskap medan midvinterglöden värmdes på vedspisen. Hade han varit sig själv hade han aldrig tillåtit någon annan att rumstera med köksverktygen, men febern höll honom nere än. Han stod nästan aldrig ut med mycket av mitt pladdrande och det vore lite elakt att utnyttja honom bara för att han inte var helt kry. Så han fick sköta snacket.

Det han var särskilt nyfiken på var vad som rördes ihop i kastrullen. Luktsinnet störtdyker ju när man är snörvlig och han låg gärna kvar under det tjocka ullvaddstäcket. Det var förresten så vi hade träffats. De flesta i byn var riktigt händiga på nästan vad man än kunde tänka sig, men om man ska ha ett bra täcke ska man vända sig till en riktigt lättfrusen latmask, menade han. Det var inte bara han som vände sig till mig med sånt och det hade varit åtminstone ett litet erkännande, en liten pinne i dörren till den annars så artigt avvaktande befolkningen i byn. Täcket höll honom varm och hade hans sällskap inte varit en nybo som jag hade han antagligen stigit upp. Som det var nu hade jag så låg status att han lugnt kunde ligga kvar. Men gubben var långt ifrån död så nyfikenheten var det inget fel på. Det var åtskilliga gissningar han kostade på sig men ingen var riktigt nära. Till slut gav han upp med att försöka lista ut vad kastrullen innehöll och började prata om sitt absoluta favoritämne med en röst skrovlig av både ålder och mikroskopiska kryp. Det hade regnat i flera dagar förra veckan och när finfisken kallar då sitter gubben längst ut på den långa bryggan. Fler än jag hade sett honom kasta tillbaka den stora fisken med regnbågsfärger och troligen hade den hängt med i många år med gubben. Finfisken var lika trogen som en gammhund och Jonas var lika fäst vid den.

En gånglåt å mungigabyte

Snabb kommentar bara.

Fick frågan om varför min blogg är så kal. På det svarar jag kortfattat med att den inte alls är kal. Den är byte-snål. Japp, det är bara att lära sig ett nytt uttryck. Bytesnål.

Fast det finns en lite mer utförlig förklaring också.

Ett hus som tilltalar döttrarna och mig

Ungarna var trötta efter att ha varit på den årliga spöknatten på ridskolan. Som vanligt blev det mycket godis och mycket lite sömn. Det var två tröttisar som hämtades på förmiddan men de hade haft roligt. Skitroligt.

När de kom hem gjorde de sig fina med dusch och klädbyte. Medan de torkade och smörjde sig med husets enkla lotion så passade jag på att fråga dem om de ville kika lite på hus. ...på nätet alltså.