Försöker plocka poäng hos julänglarna. Naturligtvis inte för egen räkning eftersom det liksom är omöjligt. Det är billigare och antagligen enklare att få det man vill ha genom att plocka poäng hos sina nära och kära.
Det är bara mer sport att plocka poäng för andras räkning. ...och de kommer att behövas i år.
Japp, jag har valt julönskning även i år. ...och nej, man kan inte avslöja önskningar.
Skrev om det där med goda gärningar i vettigt och etikettigt för ett tag sedan. Det är enkelt att hänga upp en julönskning i den stora granen i stan. Flera har frågat mig om det går bra att hänga dem i en mindre och kanske lite mer diskret gran också. Det gör det ju. Då det gäller julänglar så är storleken av ingen som helst betydelse. Själv kommer jag enligt en flerårig tradition att hänga upp i en stor gran. Någon gång under min livstid ska den granen slippa stå naken vid jul. Vill inte uppmana till flashmobbar utan istället be om att de som hänger en julönskning istället gör det med hela hjärtat.
Det känns skönt att ha en bra önskning så nu kan jag istället koncentrera mig på att göra gott så att just den önskningen kanske får bättre odds hos änglarna.
Häromdagen tog jag bladet från munnen och ställde en bisarr fråga. Nja, frågan i sig är nog inte så konstig utan det var nog att den över huvud taget blev ställt som är det underliga.
Min arbetskompis har ett bluetooth headset som han äntligen börjat använda. ...bara för att se det gå sönder. Det var bygeln runt örat som gick av. Antagligen kan han få tag på en ny men headsetet är några år gammalt och i mobilvärlden blir grejorna snabbt omoderna. Det är planerat att det ska bli så, men tämligen irriterande för den som gillar en gammal pryl eller vill belasta den här planeten mindre. För det mesta går det ju att laga något som går sönder. Varför inte ha delarna till hands då?
Nåja. Hans headset borde gå att använda ändå. Det behövdes bara något som höll fast det i örat. Av en ren händelse var jag inne på ett av stadens teknikbolag och av en händelse fick jag syn på en liten påse med öronpluttar i silikon på chefens kontor.
Jag fick färdigt med det jag kom för och var på väg hemåt när tanken slog mig. Kanske skulle de där extrapluttarna kunna användas bättre än att bara ligga i en påse? Försökte att inte lyssna till det sunda förnuftets röst när jag istället gick tillbaka och blygt frågade chefen (som jag definitivt inte känner särskilt väl) om han skulle behöva de där eargelsen. Han blev lika förvånad som jag var över att ha tagit mod till mig, men behövde bara en kort fundering innan han räckte över dem till mig.
"Vad ska du ha dem till?" frågade han och fick då höra den korta historien om min kollegas bekymmer.
"Tja... då kommer de till bättre nytta än här." sa han kort innan han återgick till sitt arbete igen. Hoppas änglarna tittar till honom också nu i juletid.
Räckte över påsen med de genomskinliga öronpluttarna till min arbetskompis och hans fråga var hur mycket jag skulle ha för dem. Han såg också förvånad ut när jag bad om lika mycket som jag gett för dem men stoppade till slut ner plånboken i fickan igen.
Det är nog den allmänna julstämningen (den nya, som räknas i kronor) som gjorde dem så förvånade. Hur skulle de kunna veta att jag tror och hoppas på änglar såhär i juletid?