2013-12-04

4. Julgott i bitar, lådor och burkar

Det har blivit hög tid att skaffa ingredienserna till allt det där goda som man ska ha till jul (och nyår och kanske till och med min födelsedag). När man köper det goda som ingredienser så får man dubbelt så roligt. ...och i mitt fall så kanske det kan räknas som några få änglaören.

Försöker få ner intaget av godis och kompenserar det genom att uppmuntra folk att baka åt mig. Mitt ex, exempelvis, är en fena på att göra godis och baka allehanda gotter. Troligen har det sin grund i att hon har haft en sjukdom som har med blodsockernivåer att göra, och har haft den sedan barnsben. Förutom det så samlar hon på kok- och bakböcker. Ni börjar förstå vartåt det här lutar, eller hur?

Jodå, jag tog med henne och vår gemensamma dotter till affären för att köpa ingredienser.

Den här kvällen fick det dock vänta tills lite senare. Först skulle vi träffa lillans lärare och ha utvecklingssamtal. Vi fick reda på hur det gått i skolan och hur det fungerade för henne i klassen. Hon gör oss i föräldrahögen stolta. Föräldrahög? Vi är flera som är hennes föräldrar. Det blir så när livet flödar vidare efter en skilsmässa. Det var förresten jättemysigt att se hennes redovisning av familjen. Det värmde ordentligt i bröstet att hon har plats för oss alla i sitt hjärta. Hon är tydligen lika omtänksam på skolan.

När samtalet tagit slut så var det alltså dags för julgott, fast ofärdigt.

Ni som läser det här och är norrlänningar skrattar nog åt att godiset är ofärdigt och ler litegrann i mjugg över att sörlänningarna inte begriper skämtet heller. Men det är trots allt ett idiomatiskt uttryck som är lite svårt att översätta snyggt. Inför rikssvenskans regler så blir ordet bara negerat av att sätta ett o framför. Målad kontra omålad, helt enkelt. Ofärdig är inte ett ord som används i söder. I norr används dock ordet för att beskriva en persons rörelseförmåga. En gubbe som har lite svårt att gå eller har en ordentlig ryggvärk beskrivs helt enkelt som ofärdig. Så meningen blir lite knäppupp för en norrlänning. Min förklaring förstör skämtet grundligt i all sin långrandighet. Det är därför som norrlänningar är kortfattade när de talar. Skulle de inte vara det blir alla ordskämten lidande.

Nåväl... Eftersom både mitt kök och mina bakkunskaper är ordentligt primitiva så är det mycket enklare (och roligare) att uppmuntra andras konfektyrmanier och degglädje. Här kan man inflika att deg i det här fallet inte är stockholmsslang för pengar utan den där jästa produkten med gluten som bindemedel.

Kvinnan i mitt liv, alltså fästmön - inte exet, kommer att bjuda på en hel del gottis när hon kommer upp senare, men det hindrar inte mig att fixa till annat här under tiden. Därför är har fler dragits in i det underliga utbytet. Just nu nämner jag bara en av dessa "leverantörer", men passar ändå på att rekommendera andra att prata med sina nära och kära om liknande uppgörelser. Kort sagt: Om någon gillar att baka, göra godis eller mat, hjälp då till med ingredienser.

Åter till affären, om jag får be. Det här blogginlägget tycks bara bli en massa utsvävningar. ...vilket också är rätt skojigt (på ett crazy norrländskt sätt) eftersom hela historien handlar om att skaffa grejor till just gastronomiska utsvävningar.

Ähum... Ja. I affären besökte vi nästan alla avdelningarna i jakt på något. Det var nog bara charkuterierna som inte riktigt passade för godistillverkning. Flytande glykos, nougat, torkade blåbär, porter och så vidare. Exet försökte till och köpa en julgodisbilaga vid kassan men där steg jag in som en ansvarstagande vuxen. Det knakar redan om hennes recepthylla även utan julgodisbok, ser ni.

Efteråt skjutsades jag hem och fick snabbt leta upp detaljer som man (exfru och dotter, rent tekniskt) visste fanns i min ägo. Mera saffran behövdes (tur att det var billigt på apoteket) och alla mina pepparkaksformar togs med från mitt kök. Till och med de udda, som räven och igelkotten!

Blir intressant att se vad det blir av ingredienserna den här gången. För hemkört är alltid godast har jag hört norrlänningar säga varandra. Och när någon från norra Lappland slösar så många ord som fyra på en mening då måste den nog vara sann, eller hur?